Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1927 - Herr Ekman vid makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm den 20 jan. 1927.
När fjolårets riksdag sammanträdde, lutade redan vår
tredje socialdemokratiska ministär mot sitt fall. Det ringa
mått av prestige den från början åtnjöt hade gått förlorad genom
Brantings och Thorssons frånfälle. Ty det var åt dessa partiledare i
första planet, som konungen i okt. 1924 givit uppdraget att ersätta herr
Trygger. Men herrar Sandler och Per Albin Hansson föll det ingen
in att anse regeringsdugliga. Inför ett sådant alternativ hade antingen
den Tryggerska ministären övervunnit den inre oenighet, som
egentligen bragte den på fall, och kvarstannat, eller också hade
regeringskrisen fått en annan lösning, eventuellt genom den vänsterkoalition,
som med hänsyn till försvarsfrågans läge bäst skulle motsvarat den
parlamentariska konvenansens krav på en majoritetsregering. Det
lönar sig icke att nu teoretisera över huruvida herr Carl Gustaf
Ekman vid antytt förhållande skulle varit hågad att förnya det Edénska
samregeringsexperimentet med socialisterna, vars följder i olika
avseenden stått icke blott landet utan även de frisinnade partierna så
dyrt. Herr Ekman tillhörde, enligt sedermera avgiven bekännelse, den
del av den borgerliga vänstern, som endast med tvekan lät
utskylds-strecket fara vid författningsomvälvningen i nov. 1918, och han har
själv karakteriserat 8-timmarslagens genomförande »som ett typiskt
exempel på, hur en socialreform icke bör genomföras».
Alltnog: den dekapiterade socialistministären regerade ett och ett
halvt år »å vänsterns vägnar». Endast genom denna tvångsanslutning
av de liberalfrisinnade kunde det socialistiska regeringsfögderiet få en
nödtorftig parlamentarisk bemantling. Sagda borgerliga mellanpartier
protesterade visserligen understundom mot sin uppgift som tjänande
bröder åt det vid konseljbordet bänkade arbetarepartiet. Men man
måste ge socialisterna rätt i att handlingen, eller rättare bristen på
handling, i realiteternas värld har en mera bindande logisk verkan
än ord och talesätt. Så länge sagda mellanpartier tolererade
socialistministären, fingo de finna sig i att betraktas som dess stödjepelare.
I verkligheten togo de också skadan igen. Herr Sandler regerade,
men herr Ekman styrde. När det inre sammanhanget i händelserna
under hela år 1925 bli kända, torde den roll, vilken herr Ekman
spelade som riksdagens major domus här i landet, framstå i klar
dager. Den Sandlerska ministären lär nämligen ha varit ytterst angelägen
att rådföra sig med herr Ekman personligen i alla viktiga frågor
beträffande såväl dessas uppläggning i och för propositioner som
utredning genom det nya kommittéväsende på kort sikt, som på sista tiden
Herr Ekman
vid makten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
