Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1927 - Herr Ekman vid makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 67
ligen oklar. I årets remissdebatt förklarade herr Ekman, att den var
»en borgerlig vänsterregering» och ansåg den karakteristiken uttöm-
mande, men både högermän och socialdemokrater äro av annan me-
ning. Vad borgerlig är, det vet man, och därom är man ense, men
rad är numera »vänster» i svensk politik? De gamla vänsterorganen,
Göteborgs Handelstidning och Stockholms-Tidningen, använda icke
ordet längre och frånkänna det varje realpolitisk betydelse, och på
det yttersta av dessa dagar har t. o. m. Dagens Nyheter, uppfinnare
och främste förkunnare av slagordet »tuschstrecket>», förklarat begreppet
>» vänster» vara »ett ordskal, en tämligen urblåst och innehållstom glosa».
Som man ser, veta icke ens vederbörande själva vad som i våra
dagar skall förstås med namnet »vänster>. Man får väl också tolka
statsministerns uppfattning därhän, att borgerlig vänster är en åskåd-
ning, som i detalj sammanfaller med hans egen politiska profil och
sålunda är uttryck för en regeringskurs, som skuldra vid skuldra
med socialdemokraterna kommer att slå vakt omkring 1925 års ned-
rustning och samtliga resultat av den förutvarande fruktbärande sam-
verkan, medan den å andra sidan i de socialpolitiska frågorna ansluter
sig till högerns principiellt borgerliga uppfattning, ehuru med större
rundhändhet i fråga om anslag och med mera tendens till uppmjuk-
ning, ju intensivare socialistoppositionen, såsom vid senaste remiss-
debatt, angriper denna tendens i regeringens politik.
Socialdemokratin i stridsställning mot »borgerlig vänster» är också
ett nytt drag i svensk politik. Staaff och Branting hade funnit var-
andra i kampen för demokratin, men sedan denna 1918 lett till en
bönhörelse över hövan åtminstone ur liberal synpunkt, ha de bägge
vänsterpartierna ingenting annat gemensamt än ansvaret för ovan-
nämnda förhastade reformgärningar. Den politiska liberalismen har
numera ingen fullt självständig insats att göra i svensk politik, utan
vill den leva, måste den tillsammans med högern värna samhället
mot arbetarepartiets klassdiktatur och socialiseringshot. — Herr Ek-
man börjar ana denna uppgift och genom sin hållning i arbets-
löshets- och arbetsfredsfrågorna går han den borgerliga samlingens
ärenden, ehuru han fortfarande föredrar att begagna den borgerliga
vänsterns emblemer. Men dessa äro så grundligt misskrediterade
i det borgerliga flertalets ögon i vårt land genom det långvariga
bundsförvantsskapet med socialisterna, att blotta bekännelsen till
namnet »vänster» väcker misstro. Den bildade opinionen i vårt
land kräver därför många riksgagneliga handlingar av den nuvarande
statsministern, för att den skall kunna bibringas den uppfattningen
att denne i cenakeltro, försvarsljumhet och småskurna löneregle-
ringar uppvuxne politiker är fullt värdig att bekläda rikets främsta
ämbete.
Det skall dock villigt erkännas, att herr Ekmans personliga ställ-
ning är så stark, att den nuvarande regeringskursen står och faller
med honom. Genom att med domkraft lyfta in herr Eliel Löfgren i
ministären har han också återförenat frisinnade och nyliberaler. Utan
herr Ekman skulle söndringen uppstå på nytt, för så vitt de frisinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
