Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Nyttan av privatsekreterare. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 ESKIL SUNDSTRÖM
individuellt beröra honom. »Bra karl reder sig själv», är en
vanlig replik ute hos rockvaktmästaren, och om man ville, skulle
man kunna leta fram många andra ordstäv av liknande tendens.
»Min dräng», brukar det hånfullt heta, »hade också en dräng
— och båda voro de lata». Från generation till generation av
svenskar har från älskande faders- och modersläppar flödat en
oavbruten agitation mot att anlita nästans biträde. Den har
börjat, innan lillen hunnit ur kolten och pågått tills han blivit för
gammal att ensam krypa i pälsen. Den sålunda frammanade
egenskapen, som efter hand blivit ett medfött kynne, bottnar väl
ursprungligen i vår befolkningsgleshet. Sveriges förnämsta
aristokrater torde i de flesta fall i sitt privata liv icke tillnärmelsevis
vara omgivna av så mycken betjäning som en enkel burgen
medelklassare i England.
Den svenska idén att sätta en ära i att reda sig själv har
sina goda sidor, men socialt sett har den engelska principen
att icke säga nej till ett vänligt handtag bestämda företräden.
Svensken är notoriskt omgiven av en kall mur. I England blir
tonen folk emellan, trots att talträngdheten ingalunda är större,
mjukare och behagligare. Det tar, som alla veta, en
fruktansvärt lång tid för svensken att tina upp. Det lönar knappast
mödan att experimentera med några försök till upptining på en
svensk lokalbana, där stationshållen äro för sådant ändamål
otillräckliga. Det behövs för dylikt en Lapplandsexpdition. Men
den här belysta skillnaden mellan engelsmannen och svensken
röjer andra och viktigare återverkningar. Man kan säga att i
vår olust att låta någon hjälpa oss på med överrocken ligger
förklaringen till det i enskilt och offentligt svenskt samhällsliv
i system satta bruket av överkvalificerad arbetskraft.
Svensken — särskilt svensken i ansvarig ställning — skulle
må gott av att vara litet mindre på sin kant ifråga om att
anlita andras bistånd. Det är en gåta, hur de som taga en ledande
del i svenskt offentligt liv förmå att härda ut. Sanningen är,
att de icke förmå mer än ett visst mått och därefter stupa. De
falla i förtid och, man kan tillägga, att de falla med otaliga
små underlåtenhetssynder på sitt samvete, framför allt bestående
av försummelser att hålla tillbörlig kontakt med medmänniskorna,
en sak som till full evidens bevisas bl. a. genom det
skandalösa svenska slarvet med brevskrivning. De ha icke tid.
Deras tillvaro är, vid sidan av vad som är deras huvudsakliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
