Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lunds katedralskola. Av Bengt Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 149
fundersamt lutade över de skriftliga prov, som utgöra ingångsporten
till den akademiska friheten. Då grönskar sedan länge å skolgårdens
mitt Boken, det ryktbara vårdträdet, om vilken rektor G. M.
Sommelius den 18 febr. 1857 i skolans diarium antecknade, att den som en
20-årig telning, skänkt av greve Reventlow å Pugerup, planterades till
kommande släktens fromma. Samlade kring trädet inför de
nyut-sprungna bokbladen, den skånska vårens under, hylla sjungande
skolgossar årligen i maj naturens förnyelse, icke utan en liten angenäm
bitanke, att sångstunden kanske med en kvart kunde inkräkta på den
ordinarie lästimmans tid. Kring boken samlas också gråhårsman i
studentjubileernas dagar inför ungdomsminnena. I skolträdgården
kunna dessa värdiga herrar kontemplativt begrunda sötman respektive
bitterheten i hågkomster av de tidiga förvärvsstrider, vilka rörde sig
om nedfallna valnötter.
En ironisk herre har yttrat, att de, som berätta skolhistorier,
vanligen äro sådana personer, som icke upplevat något efter skoltidens
slut. Som alla bonmots en sanning med modifikation pekar omdömet
bl. a. på det begränsade publikintresse sådana historietter ofta kunna
påräkna. Men även om personlig erfarenhet och lokal anknytning äro
de bästa förutsättningarna för uppskattande av berättelser om
skoltiden, så torde en välgjord miljöskildring och anekdotkryddad
karakteristik likväl kunna tillföra t. ex. den nu utgivna katedralskoleboken
även andra intresserade läsare än lundensiskt initierade.
Boken innehåller en serie av minnen sträckande sig från
1850-talet till fram mot sekelslutet. Det var den tid, då realister
betraktades som original. De tidigare av dessa Skolminnen domineras
av två gestalter, Gustaf Magnus Sommelius, »Kisse», skolans rektor
1847—81, och Arvid Wilhelm Brag, betecknad som »Lektorn» rätt och
slätt eller »Laktorn» med härmning av hans eget uttal. Den myndige
Kisse Sommelius älskade sina gossar, men mest kollektivt. Med hans
diktatoriska påbud vandrade den betrodde vaktmästaren Rådquist från
klass till klass och kungjorde: »Rektor låter hälsa och säga etc.» Själv
äskade Kisse ibland ljud efter morgonbönen för sina maktspråk i en
lapidarstil, vars komiska språkfel odödliggjort dessa uttalanden: »Den
första sten jag ser kastas, den tar jag i örat, leder honom in i mitt
rum och smörjer upp honom ordentligt», »När ni kommer hem,
dammiga och nedsmorda, så har ni inga blommor med er, utan bara
por-törerna fulla med uppätna smörgåsar», o. s. v. Genom dessa
hågkomster ringer ännu Sommelii fruktade klocka utanför rektorsfönstret
vid skolgården: »När jag ringer första gången, betyder det, att jag ser
någonting. När jag ringer andra gången, betyder det, att jag ser
någonting, som jag icke vill se. Och när jag ringer tredje gången, betyder
det, att den gosse, som är närmast fönstret, genast skall komma in
och fråga, vad jag har sett» — så återger hovpredikanten F. N. Ekdahl
Sommelii storartade instiftelseord vid detta rättsinstituts införande. Att
Kisse med all sin stränghet hade ett hjärta av guld, visar bl. a.
häradshövding Albert Broomés roliga skildring En skolbal med förhinder.
Arvid Brag, lektor i historia, geografi och filosofi, torde i svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
