Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 1 mars 1927 - Lagstiftning mot flärden? - Något om urkundspublikationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 163
äver dessa utmärkelsers något nyckfulla utdelande. Men att utfärda
ett förbud, som kanske ej alls kan tillämpas, det kunde lätt nog
skänka nytt liv och verklig betydelse åt en skäligen oskadlig relikt
från flydda tider.
Oangenämast är väl ändå, om i våra dagar, då allmänheten vunnit
en sund skeptisk syn på ordensväsendet och detta följaktligen blivit
den bagatellsak, som det bör och utan skada kan vara, det göres till
föremål för djupt allvarliga lagstiftningsåtgärder. Naturligtvis kan
det tänkas fall, då våra lagstiftare nödgas ägna uppmärksamhet också
åt rättandet av bagateller, men då bör det vara sådana, som på något
sätt kunna få betänkliga följder och som det står i lagstiftningens
makt att förekomma, ^7isst är det ett kulturellt svaghetstecken att
dyrka flärden, men det är ett ej mindre tecken på bristande
sinnes-mognad, om man vädjar till lagstiftningens högtidliga apparat för att
bekämpa dess ofarliga yttringar.
»Upptäcka = låna ur ett bibliotek. Utgiva =
läsa korrektur på». Med dessa ord
karakteriserar Strindberg i sin giftdrypande skiss \7åra entreprenörer i Det nya
riket sin lärde kollega Christoffer Eichhorns arbete i den svenska
litteraturhistoriens tjänst. Som ofta lät emellertid Strindberg i detta
fall den personliga antagonismen leda omdömet på villospår, ty bland
dåtidens svenska utgivare var Eichhorn utan tvivel en av de få
verkligt samvetsgranna och dugande. Många av de editioner han
föranstaltat kunna i själva verket ännu med fördel användas, om än givetvis
de skärpta fordringarna på textkritik och exakthet i kommenteringen
medfört att deras värde i någon mån reducerats. Men i fråga om en
hel del andra av utgivarna från Det nya rikets tid passa Strindbergs
uttryck ovedersägligen ganska väl in, jå man skulle till och med kunnat
giva dem en ännu skarpare formulering. Ty under äldre tid var det
beklagligtvis ej blott så att man nöjde sig att läsa korrektur på de
arbeten man hade under utgivning. Hände det sig att ett eller annat
ställe i texten i formellt eller reellt hänseende föll utgivaren mindre
på läppen, tog han helt enkelt och skrev om texten efter sitt eget huvud,
sålunda påbördande den värnlöse författaren tankar och uttalanden,
som denne i livstiden kanske aldrig drömt om. Äldre tiders upplagor
kunna därför på många punkter från modern kritisk synpunkt sett té
sig som rena förfalskningar, visserligen måhända dikterade av
uppriktigaste välmening men icke desto mindre både vetenskapligt och
psykologiskt absolut förkastliga.
Man skulle trott, att den strängare historiska kritik, som under de
senare decennierna genom en hel generation av stora forskare inom
universitets-, arkiv- och biblioteksvärlden införts i vårt land, skulle ha
avsatt sina spår även utom de rent fackbildade kretsarna och sålunda
åtminstone i någon mån ha påverkat också amatörer och dilettanter
på de historiska vetenskapernas fält, men efter vad erfarenheten
dagligdags ger vid handen har så tyvärr ingalunda varit fallet. Både i
fråga om upptäckter och utgivningar passera alltjämt de mest betänk-
Något om
urkunds-publikationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
