Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Statsnyttans idé. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSNYTTANS IDÉ 205
tvivlan, som döljer sig under stora åthävor. Ytterst vill han
visa, hur den europeiska statsutvecklingen steg för steg fört oss
till den punkt, där det kräves både starkare verklighetssinne
och fastare ideellt sinnelag för att komma tillrätta med det
politiska livets ofrånkomliga uppgifter. Vad han som statsfilosof
yttrar om makt och sedlighet höjer sig på slutet till verklig
monumentalitet. Även om han här mera bjuder på frågor än
svar, har han dock på ett sällsynt sätt skärpt frågornas udd
och ställt läsaren inför bindande alternativ.
Vårt språk har knappast något uttryck med lika
mångskiftande betydelse som det latinska ratio sta tus och dess romanska
ättlingar. Som låneord har ej heller »statsreson» vunnit samma
framgång hos oss som i tyskan, där man efter Fredrik den
stores mönster ännu i dag gärna lånar från franskan. Vårt
»statsnytta» betecknar i det allmänna språkbruket sammanfattningen
av de olika »statsintressena», vad Meinecke kallar »den
utilita-ristiska mellanfoten». På dess ena sida befinner sig
»statsnödvändigheten», statens naturgrund, de tvingande behoven av makt
inåt och utåt. Och å andra sidan flankeras statsnyttan av
»statsmaktens grund och väsen», staten som andlig livsform med sitt
förnuftiga ändamål. Om statsnyttan kan därför sägas, att den
är »zweier Welten Schlachtgebiet», där de ordnande normerna
brottas med de naturliga drifterna. »Kratos och Ethos
tillsamman», så sammanfattar Meinecke sin tankegång, »bygga staten
och göra historia. Men sammanhanget mellan dem är dunkelt
och problematiskt. Bryggan mellan dem båda är just statsnyttan,
som därför blir en alltigenom dubbelsidig och tvetydig maxim.
Den har en mot naturen och en mot anden vänd sida».
Det statsnyttiga handlandet är natur, då det villigt följer
maktdriften. Den var verksam, då staten uppstod, och den kan
aldrig dödas. Statsmannen känner instinktivt maktens
nödvändighet för staten. Utan viljemänniskors personliga maktlystnad
skulle staten aldrig få sitt oumbärliga mått av överlägsen och
bjudande kraft. Natur är även det tvångsläge, i vilket staten
befinner sig emot såväl yttre som inre hot, naturligt våld det
medel, varmed staten värjer sig.
Men detta orsaksförlopp är tillika alltid bestämt av ändamål.
Makten eftersträvas ej blott för sin egen skull utan för att gagna
nationens fysiska, andliga och sedliga hälsa. Målet kan vara
högst sedligt, men medlet, maktutövningen, är och förblir grovt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
