Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Några Gustav-Adolfs-forskningens problem. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 LITTERATUR
Efter Breitenfeld ville Gustav Adolf binda även Brandenburg »för
evigt» vid det svenska systemet men åtnöjde sig i övrigt med ett
energiskt försök att genomföra de i »Norma f u turarum actionum»
preciserade planerna, det vill säga att ena den tyska protestantismen
i en till krigets varaktighet uttryckligen begränsad kamporganisation.
Medan hans diplomater som bäst voro sysselsatta med att söka
förverkliga dessa hans intentioner, fattade han emellertid ett vittutseende
beslut: att förklara den protestantiska organisation, som höll på att
bildas för en klart begränsad uppgift, krigets slutförande, i
permanens. Vidgandet av de mål, konungen satte sig före att förverkliga,
bragte honom i det besvärliga läget, att han nu nödgades förkasta
de överenskommelser, hans diplomater med begagnande av segerns
prestige under tiden lyckats avsluta efter hans nyss utgivna
instruktioner, en omkastning så tvär, att hela förbundspolitiken råkade in i
en kris, vilken ännu vid konungens död ej kunnat övervinnas.
Naturligtvis är det en fråga, som alltid kan diskuteras, om
konungens slutligt framträdande planer mognat först efter Breitenfeld eller
utgjorde gamla förhoppningar, som först då. kunde blottas. Men även
om man lutar åt den senare åsikten — vilken dock åt Gustav Adolfs
politik ger en konstlad och invecklad karaktär, som eljest är denna
främmande — kan man tydligtvis, om som vill klargöra
förbundsförhandlingarnas förlopp, ej stanna vid så vaga uttryck som att
planerna på att bilda ett stort evangeliskt förbund efter segern
framträdde starkare än tillförene och att konungens mening då kunde
göra sig gällande med ökad målmedvetenhet, kraft och auktoritet (s.
108). Det var ett nytt moment, som kom in i hans förhållande till
de tyska protestanterna, och detta nya moment har givit det sista
årets förhandlingar deras säregna karaktär.
Skildringen av Gustav Adolfs krigsoperationer utmynnar i general
Tingstens bok alltid i en kritik, där operationernas ändamålsenlighet
prövas från synpunkten, att fiendens förintande på slagfältet måste
vara all krigslednings rätta mål. En dylik kritik utgår från
förutsättningen, att krigets lagar ytterst äro allmängiltiga och oföränderliga
och att följaktligen rätta handlingssättet vid ett visst styrkeförhållande
— för så vitt likvärdighet i övrigt föreligger — bör med ledning av
dessa lagar kunna anges. Om detta får anses riktigt, då det gäller
en teknik, som bygger på kvantitativa förhållanden, måste det också
medges, att en dylik kritik har sitt givna berättigande. Men såsom
det i en tidigare anmälan av en skildring av Gustav Adolfs
krigskonst framhållits i denna tidskrift (årg. 1926, s. 458 o. följ.), rymmer
förfarandet risken, att intresset för att förstå den bedömda fältherrens
krigskonst från tidens egna förutsättningar slappnar; för den, som
lärt sin konst, ligger frestelsen nära att räkna om problemet i stället
för att utreda, hur det faktiskt räknats ut. Även vid en så klok och
måttfull kritik som general Tingstens synes denna fara ej alldeles
övervunnen. Det må vara tillåtet att exemplifiera vad här åsyftas
med att beröra tre problem, där ett mera ingående klarläggande av
tidens eget betraktelsesätt synes kunna påkallas före kritikens insät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
