Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Jordbrukets arbetarfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 235
Att jämföra arbetstiden inom industrien och lantbruket har sina
svårigheter, bland annat därför att den tid, som åtgår för vägen till
och från arbetsplatsen i regel är längre på landet än i staden. Det
oaktat är själva arbetstiden betydligt längre på landet. För egentliga
jordbruksarbetare utgjorde nettoarbetstiden, raster oberäknade, under
sommaren 9,8’ timmar samt under vintern 7,8 timmar. Sommarens
arbetstid företer inga större lokala variationer, varemot arbetstiden
om vintern är mindre likformig av orsaker som här måste förbigås.
Det är i varje fall tydligt att åttatimmarsdagen, som för industrien
är det vanliga, för lantbruket i genomsnitt betydligt överskrides, och
skulle man gå in på huru den konkreta verkligheten gestaltade sig,
bleve skillnaden långt större än vad de anförda siffrorna utvisa.
Numera synes lönenivån hava stabiliserat sig. Förändringarna
sedan mitten av 1922 äro, såsom även bekräftas av en (i Sociala
meddelanden, årg. 1927, häfte l, refererad) preliminär undersökning för
1926, obetydliga. Två tendenser samverka särskilt för att kvarhålla
lönenivån relativt lågt. Inom lantbruket övergår man allt
målmedvetnare till arbetsbesparande driftsformer; särskilt betesbruk befinnes
i många trakter vara oväntat lönande. Inom industrien utestänga
arbetarorganisationerna obarmhärtigt den arbetskraft, som icke redan
vunnit andel i bestående arbetsmonopol, varigenom en tillströmning
av arbetskraft till landsbygden framtvingas. Däri se
statsmyndigheterna som bekant en anledning till jordbrukskolonisation, och
kostnaderna för statsverket betyda härvidlag vida mindre än de
svårigheter som skulle möta den regering, vilken på allvar sökte bryta
arbetsmonopolen. Denna sista utväg är, vilka skäl än från rättvisans,
humanitetens och statsfinansernas synpunkt kunna andragas, faktiskt
ur räkningen.
Den genomsnittliga lönenivån har tidigare varit mycket växlande i
olika trakter av landet. En viss utjämning och normalisering har
emellertid ägt rum genom de kollektivavtal rörande
löneförhållandena, som sedan tjänsteåret 1919—1920 årligen plägat ingås mellan
arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer i vissa trakter. Dessa
kollektivavtal ha naturligen ej fått tillnärmelsvis samma betydelse
som i industrien, men äro i stor utsträckning normerande för
lönesättningen, särskilt i östra och södra Sverige, där
organisationsväsendet inom jordbruket vunnit sin största utbredning. Med avseende på
tjänsteåret 1926—1927 innebar avtalsregleringen i det hela en
prolon-gering av de för föregående tjänsteår gällande lokalavtalen, dock med
vissa undantag.
Det är tydligt, att krigsårens häftiga rubbningar på
arbetsmarknaden måste utplåna verkningarna av lokala egenheter och tradition på
arbetslönerna. Betecknande för de krafter, som reglera lönenivån
långt mer än de agerandes egna önskemål eller paroller, är
utjämningen av äldre lokala skillnader i lönenivån och uppkomsten av nya
sådana de olika yrkesgrupperna emellan. Såsom en huvudtendens
kan man betrakta den successiva nivelleringen av de lokala
differenserna, åtminstone vad angår södra och mellersta Sverige.
17*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
