Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Modern religionspsykologi. Av Kristofer Benzow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 293
Vi stå här inför ett begrepp, som i hög grad sysselsatt den
moderna psykiatriskt inriktade religionspsykologiska skola, som till sina
lärofäder räknar Freud och Jung. Hos den senare användes det för
att beteckna tendensen att i en inre psykisk värld skapa en
ersättning för den verkliga, där man ej längre finner sig till rätta. Men
just denna hållning gentemot yttervärlden är karakteristisk för den
sjuka själens inställning och innebär en störning av
verklighetssinnet, ett hejdlöst överlämnande åt en fantasivärld, där dröm och
önskan alltmer få ersätta den sunda kontakten med verkligheten, det
tillstånd Freud betecknar som »lustprincipens» herravälde. Det är
alltså tydligt att begreppet introversion här närmast präglats för att
förklara icke religionens utan nevrosens psykologi. Och frågan är
just, om det, så fattat, duger som nyckelord även inom den förra.
En hel rad moderna arbeten i religionspsykologi göra emellertid ett
flitigt bruk av den nevrotiska introversionen för att komma till rätta
med de mystiska fenomenen. Då möjligheten att tillfredsställa de
allmänmänskliga behoven av någon anledning avskurits, inträder
religionen som ett slags surrogat. Man skiljer ej på de nevrotiska
symptomen och de av sådana ofta nog beledsagade inspirativa
tillstånd, vi möta hos mystikern. En ansats till en riktigare
värdesättning saknas visserligen icke, t. ex. hos Leuba, då han ej frånkänner
mystikern förmågan av energiskt målmedvetet handlande, och sålunda
ej vill jämnställa honom med Janets hysteriker. Här är emellertid
en principiell uppgörelse i klarhetens intresse i hög grad påkallad
och, så vitt jag kan se, är det just en av de största förtjänsterna i
Andrées arbete, att han skarpare än eljest är brukligt i modern
religionspsykologi markerar gränsen mellan nevros och mystik,
samtidigt som han genomgående tar hänsyn till den psykiatriskt
orienterade litteraturen i detta ämne.
Andrae betonar vid tolkningen av den mystiska fromheten starkt
dess produktiva karaktär. Mystikerns inåtvändhet är icke av samma
slag, som psykostenikerns gagnlösa ruvande över det egna jaget. Den
är i släkt med det konstnärliga skapandets inåtvändhet: den
produktiva introversionen. Det är visserligen sant, att mystiken såsom all
radikal introversion icke vet av något produktivt syfte, i det den
medvetna förbindelsen mellan upplevelse och uppgift, såsom förut
antytts, saknas. Men genom en ändamåls- eller värde förskjutning, som
vi känna även från andra områden, kan den till synes världsfrämmande
mystiken ofta visa sig vara i hög grad livsbefrämjande. Det kan
tillläggas, att åtminstone hos vissa av de stora mystikerna, de som bära
på självbeskrivningens sällsynta gåva, mer eller mindre klart utsäges,
att den mystiska upplevelsen föder en impuls till handling och
verksamhet i Guds tjänst. Den heliga Teresias historia kan här ge
exempel. Och då Andras inför en gestalt som Birgitta, hos vilken
upplevelse och aktivitet ingått en så intim förening, uttalar tvekan om
i vilken mån hon kan sägas vara mystiker i den mening, ordet här
tagits, kan man bli frestad ifrågasätta, om icke författarens
utgångs-definition varit för trång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
