Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Studier i svensk historiografi. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 297
har blivit grundläggande för många följande generationers
bearbetningsverksamhet. Det var i detta samlararbete, Rabenius på sitt
särskilda sätt deltog, och även hans insatser ha liksom kollegernas om
än på sitt särskilda vis återverkat fram till våra dagar.
Det är omfattningen och långvarigheten av dessa efterverkningar,
som giva skildringen av Rabenius’ förryckta tilltag dess vittgående
betydelse för svensk historiografi. Ahnlund har haft en särskild
förutsättning för undersökningar av Rabeniusmonografiens art i den ofta
dokumenterade omsikt, som gjort honom lika hemmastadd i de olika
samlargenerationernas nyckfullt hopbragta skatter som i äldre och
nyare litteratur.
Han har kunnat uppställa hela förfalskningskomplex, omfattande
nog att vid sidan av »strödda förfalskningar, mystifikationer och
misstänkta fall» kräva sina särskilda kapitel. Rabenius har med förkärlek
arbetat med vissa motiv. Det enklaste och lättförklarligaste — ehuru
såsom redan antagits ej det, som först lockat honom — är hans egen
släkts historia. Själv i andra generationen härstammande från
allmogen — han hade endast namnet gemensamt med den nu
florerande Rabeniussläkten — har han satt in en storartad energi på att
förskaffa sig ett ståtligt anträd genom att smuggla in det diktade
Rabbe-namnet i äkta medeltidskällor eller av honom själv tillverkade dylika.
Ett annat ämne, som uppenbarligen för hembygdens skull låg honom
om hjärtat, var stiftets biskopskrönika. Om Rabbeförfalskningarna
åtminstone till sina efterverkningar i svensk historieskrivning varit
relativt oskyldiga, har Rabenius gjort verkligt ohägn med den famösa
biskopskrönika för Västerås stift, som han i Peder Svarts namn
diktade. Sedan Emil Hildebrand redan 1881 bevisat detta en gång så
högt skattade aktstyckes karaktär av förfalskning, har Ahnlund nu
ställt utom allt tvivel, att det är Rabenius, som är förfalskaren, och
i samband därmed uppvisat, hur denne även tillskapat urkundsbevis
för flera av sina påståenden. En tredje förfalskningsgrupp gäller den
äldsta kända gränsläggningen mellan Sverige och Danmark, där det
för Rabenius bl. a. gällt att säkerställa vissa uppgifter om ett
rangföreträde för den svenske konungen i ceremonielet — uppgifter, vilka
karakteristiskt nog, såsom förf. anmärker, diskuterades med ett
lidelse-fullare intresse än själva sakuppgifterna. Med framhållandet av att
viktiga partier av Olaus Petris ungdomshistoria, sådan den ännu möter
i historiska framställningar, är dikt av Rabenius, må emellertid denna
uppräkning avbrytas, som kunde göras åtskilligt längre.
För den som är road av detektivhistorier lönar det sig nästan
att endast ur denna synpunkt taga del av den egendomliga
förfalskningshistoria, Ahnlund upprullar. Hans spårsinne har nämligen
kommit till användning ej endast vid uppletandet av de förfalskade
dokumenten, han har även haft användning därför, när det gällt att följa
Rabenius i hans sluga manipulationer för att utprångla sina
fabricerade eller ändrade källskrifter eller inge föreställningen, att original
till av honom på fri hand sammansatta avskrifter förkommit. I det
stora hela lyckades Rabenius förträffligt, i synnerhet som han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
