Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statens självbegränsning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATENS SJÄLVBEGRÄNSNING
AV PROFESSOR ELI F. HECKSCHER
När en författare tar sig för att vända upp och ned på
världshistorien, sådan hans samtid vanligen fattar den, så finns
det alltid utsikt till att åtminstone någonting kommer fram som
man ej lagt märke till förut eller ej tillmätt den betydelse det
förtjänar. Följden blir visserligen samtidigt också efter all
sannolikhet, att ännu mycket viktigare skikt och sidor av
utvecklingen därigenom alldeles begravas, och som ledning för
omdömet om det hela kan en sådan bok därför sällan tjäna. Men
vanligen finns det tillräckligt många som köra i de gamla
hjulspåren, och man kan därför i allmänhet vara ganska lugn för
att några träda fram och påminna om vad alla vetat förut. Den
mycket spridda uppfattningen, att forskningens främsta uppgift
består i att bekräfta vad som redan är känt och särskilt att de
officiellt hallstämplade forskarna främst skola vårda de
traditionella uppfattningarna och akta sig för alla oförsiktigheter, är
det därför svårt att tillerkänna något större värde. Det är så
oändligt litet människan vet om de totala sammanhangen, att
alla kunniga och ärliga försök till att se dem ur nya synpunkter
borde vara välkomna.
På den politiska historiens område gäller detta i alldeles
särskild grad. Ty här har länge rått och råder fortfarande nära
nog normalt en ensidighet, som borde utmana och som därför
också lätt nog leder till ensidighet i motsatt riktning.
Adertonhundratalets förlopp har nämligen skapat en tendens att
betrakta staten som början och slutet av all mänsklig
samhällsutveckling, att se alla samhällsföreteelser ur synpunkten av deras
betydelse för statslivet. Det har rått en vana bland historikerna,
främst men ingalunda enbart de tyska och franska, att betrakta
staten som något väsensskilt från de övriga samhällsbildningarna,
både de överstatliga, de mellanstatliga och de understatliga, att
betrakta lojaliteten mot staten som högsta samhällsplikt, ibland rent
av som högsta mänskliga plikt över huvud taget. Man har i någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
