Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statens självbegränsning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATENS SJÄLVBEGRÄNSNING 381
fråga kan man negera hela denna utveckling och påyrka en
återgång till primitiva herde- eller fiskarstadier eller — fastän
med betydligt mindre konsekvens — till hantverkssamhällen av
de medeltida småstädernas typ. Sådant måste bero på vars och
ens tycke och smak, men det är två moment däri som på inga
villkor få eskamoteras bort. Det ena är att sannolikt icke mer
än en tiondel eller högt räknat en femtedel av den nuvarande
mänskligheten över huvud taget skulle vara i stånd att uppehålla
livet i ett sådant samhällsskick, lika litet som det gick för sig
under medeltiden. Det andra är att om man icke rimligtvis kan
hoppas på att utrota de fyra femtedelarna av den nuvarande
mänskligheten samt den teknik och organisation varigenom de
uppehålla livet, så blir det något meningslöst i att urgera en
samhällsform som är oförenlig med samhällets utseende i övrigt.
Hur litet kommunerna i vår tid lämpa sig som bärare av alla
samhällsuppgifter ser man kanske bäst genom att iaktta de
svårigheter nutidens kommuner ha att lösa även sina begränsade
uppgifter, därför att de hjälplöst sugas in i virveln av krafter
som gå långt utanför den enskilda kommunens område. I sin
mest drastiska form framträder det kanske på fattigvårdens
område i England; men samma företeelse återfinnes snart sagt
överallt och blir för varje dag mer aktuell även i Sverige.
Kommuner ruineras och deras befolkning pauperiseras, genom
en politik utövad av kommunala majoriteter, vilka bestämmas,
icke av kommunens vilja utan av de stora nationella eller
internationella strömningar, varav dessa små kommunala
folkmajoriteter äro en osjälvständig del. I England har man därför redan
börjat diskutera en så halsbrytande åtgärd som att upphäva
den lokala självstyrelsen i fråga om fattigvården och
koncentrera ansvaret härför hos en central statsmyndighet —
sannerligen icke därför att detta i och för sig vore någon lycklig lösning
eller av sympati för centraliseringen i och för sig, utan helt
enkelt därför att den lokala självstyrelsen gjort bankrutt.
Häri ligger på intet sätt att just de samhällsorganisationer,
som historien faktiskt skapat, ha varit de »bästa». I själva
verket har det ju alldeles icke ägt rum en fortgående »nationernas
sammanväxning», såsom den egendomlige svenske sociologen och
fredsentusiasten Björklund på sin tid trodde. Utvecklingen
har tvärtom samlat sig till ett par stora världsstater, först
Alexanders och sedan Roms, och dessa världsstater ha upplösts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
