Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1 oktober 1927 - Offentlighet och sekretess i Tryckfrihetsförordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 DAGENS FRÅGOR
tryckens klarhet — om man också i vissa detaljer skulle önska en ännu
skarpare precisering — och utmärker sig på samma gång för en klok
avvägning mellan offentlighetskravets och sekretessbehovets var å sin
sida berättigade synpunkter. Fastslåendet i princip av kommunala
handlingars offentlighet nödvändiggör i själva verket en ökning av
de talrika undantagsbestämmelserna till sekretessens skydd. Enkla
och lätt tillämpliga kunna föreskrifterna under sådana förhållanden
icke väntas bliva. I många fall måste också den närmare utformningen
hänskjutas till särskilda lagar eller förordningar; i fråga om allmänna
stiftelser och inrättningar lägger förslaget avgörandet i de olika fallen
i Kungl. Majits hand. I stor utsträckning har tillgripits den
förnuftiga, ehuru visserligen för vederbörande inte särdeles bekväma utvägen,
att handlingar, där offentlighet ej är generellt medgiven, dock skola
utlämnas, därest trygghet mot missbruk kan anses vara förhanden,
varvid erforderliga förbehåll må göras. En nyhet av intresse är den
möjlighet förslaget ger att åt hemligstämplingen förläna den rättskraft,
som den nu trots sin betydelse i praktiken knappast anses äga. En
annan förtjänst är dess strävan att undvika en till tiden obegränsad
sekretess. I fråga om de efter olika förhållanden nyanserade
sekretessperioderna fäster man sig särskilt vid den för statsrådsprotokollen
föreslagna minskningen från de nu stadgade femtio åren till tio. I
själva verket synes med hänsyn till protokollens nuvarande karaktär
även sistnämnda siffra onödigt högt tilltagen, liksom också
sekretesstiden för diplomatiska handlingar utan våda bör kunna minskas från
det i förslaget bibehållna halvseklet till hälften, n. b. i båda fallen
med rätt för Kungl. Maj:t att, där rikets säkerhet eller rätt så kräver,
utsträcka tiden för hemlighållandet.
Även i ett annat avseende bör man kunna gå vida radikalare fram,
än betänkandets författare ansett sig kunna göra, och det är
framför allt detta, som här skall betonas. Den största svårigheten för
en klar och uttömmande framställning av de nödvändigtvis till sin
natur invecklade undantagsbestämmelserna är, att de skola klädas i
grundlagstextens trånga och obekväma dräkt. Man märker i förslaget
— särskilt på de ömtåliga och för individens rörelsefrihet
betydelsefulla områden, som gälla sjuk- och fång-, fattig- och barnavård
o. dyl. — hur fördenskull olikartade förhållanden fått trängas ihop i
samma punkt, och hur man ändock till sist, såsom ovan framhållits,
måste bryta ramen och taga sin tillflykt till kompletterande stadganden
i den allmänna lagens form. Värre än dessa huvudsakligen yttre
olägenheter är det hinder för en smidig anpassning efter utvecklingens
ständigt nya krav, som grundlagsformen innebär. Då ju en
grundlagsändring icke kan genomföras utan två av andrakammarval skilda
riksdagars beslut, kan det lätt hända, att någon högst nyttig och icke
minst under kritiska tider nödig nyinrättning, som ovillkorligen
såsom komplement kräver en sekretessbestämmelse, måste fördröjas från
ett ända till fyra år.
Den enda fullt effektiva hjälpen mot sådana i realiteten alldeles
överflödiga svårigheter vore sekretessbestämmelsernas utbrytning ur T. F. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
