Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En märklig Norrlandsbok. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 LITTERATUR
om än hårdhänt nog — korrigerats av trävaruindustrien, är en sak
för sig, det är lika belysande för sina upphovsmänns skarpsyn ändå.
För att över landet mera likformigt utbreda tätare bebyggelse sökte
man lösgöra obygden från bygdens grepp och trodde sig ändå kunna
garantera samma livsvillkor, som dittills skänkts av bygd och obygd
tillsammans.
Vår egen tids form för denna traditionsrika utopism är den
företeelse, som en gång i denna tidskrift (årg. 1923, s. 578) utförligare
karakteriserats som »den ekonomiska Norrlandschauvinismen». Dess
formel har blivit kravet, att det kapital, som vinnes genom
exploateringen av Norrlands skogar, malmberg och vattenfall, skall investeras
i Norrland. Det land, som ger så mycket, har rätt att i gengäld
förhjälpas till en hastigare och allsidigare utveckling, menar man. Främst
torde man fordra en ganska obegränsad offervillighet för förbättrandet
av kommunikationerna. Populära äro även yrkandena på kolonisation
och befrämjande av det norrländska jordbruket i allmänhet.
Konkurrerande med dessa anspråk — eller om man prefererar snarare:
kompletterande dem — framträda planerna på en stadsunderstödd
järnförädling och en mångsidigare industriell utveckling i allmänhet.
Till allt detta ha de sista årens kriser och svårigheter nästan som
en obarmhärtig replik fogat behovet av utomordentliga åtgärder för
att upprätthålla trävaruföretag, som visat sig ej kunna bestå av sig
själva.
Bakom dylika företeelser ligger samma felsyn som bakom
avvitt-ringsverkets kolonisationsplaner: tanken att de gynnsamma livsvillkor
man ser omkring sig, skola kunna upprepas, om man fyller det »tomma»
landet med intensivare bebyggelse. Har man följt utvecklingen i en
nordsvensk bygd, sådan den t. ex. framträder i det material, som
bearbetats i inledningen till Gösta Boethius’ historik över Kopparbergs
läns sparbank (1927), kan det kanske också förefalla, som om
Nord-Sverige vore de obegränsade möjligheternas land. Vad särskilt
jordbruket beträffar, är ju besöket i en nordsvensk bondebygd, som fått
sin prägel under skedet »det självägande norrländska bondeståndets
undergrävande», även för den förberedde nästan överväldigande.
Skördarna tävla stundom med Sydsveriges bästa bygders, kreatursstam
och teknisk utrustning äro imponerande, och om man har undgått
antikvariskt orienterad turistromantik, tala de nybyggda gårdarna om
välstånd, trevnad och arbetsglädje. Med sådant för ögonen har man
svårt att värja sig, då Ludvig Nordström på sina sagesmans vägnar
lovar att förflytta Sveriges befolkningstyngdpunkt från Örebro till
Sveriges geografiska mittpunkt, Östersund. Och man är nästan färdig
att lova sin anslutning, om han och den helt visst förträfflige
Ångermanlandsbonde, han sprakat med, göra allvar av hotelsen att tukta
de anslagssnåla sydsvenskarna genom att säga upp samarbetet och
på egen hand skapa konungariket Ångermanland.
Men det finnes dock fäkta, som mana till eftertanke. Redan långt
före fredskrisen hade statistiken avläst företeelser, som vittna om eller
förebåda ett stagnerande av den snabba befolkningstillväxten. (Jmfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
