Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En medborgares minnen. Av Bengt Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 483
år; några av de 7 delarna ha t. o. m. gått ut i över 200,000 exemplar,,
en efter svenska förhållanden högst ovanlig framgång.
Gustaf A. Aldén, som näppeligen kunnat låta sin egen personlighet
skymta i sitt huvudarbete, utgav i september i år sina minnen, och
där tog han revanche. Det är en okonstlad och rättfram historia,,
men samtidigt älskvärd, underhållande, rolig. Kärnfrisk och redbar
bondestam var det ursprung och fädernearv, okuvlig läslust den
drivfjäder och gagnande medborgerlig gärning det resultat på vilket
75-åringen kunde se tillbaka. Med vemod erfor man hans hastiga
bortgång få dagar efter det han firat sitt jubileum.
Aldéns hembygd låg långt från allmänna stråkvägen, och dess
isolering framstår i hans bok i så kraftiga drag, att man påminnes om
den klassiska Smålandsskildringen, Samuel Ödmanns. Sina nyheter
hämtade bygden icke sällan via Atlanten, i Amerikafararnas hemsända
tidningar. Hos Aldén röjde barnet mannens art. Den blivande
redaktionssekreteraren i Aftonbladet lärde sig läsa på hemmets
kökstapeter — det var Aftonbladet. Men han var ingen »stugesittare».
Och i vår nyare hembygdslitteratur kan man efter Claes Lagergrens
ypperliga Närkesbilder med glädje nämna Aldéns visserligen mindre
breda men livliga skildring från Alseda och Vetlanda socknar.
Ödet förde Aldén i tredubbel måtto till »Värend, sagornas åldriga
bygd». Han kom i Växjö skola, och han blev som gymnasist
informator hos själve G. O. Hyltén-Cavallius, »Wärends och wirdarnes»
författare. Cavallius påbörjade sitt storverk så långt bort som
möjligt — i Brasilien, medan han var charge d’affaires i Rio de Janeiro.
Sedan hedenhös torde ingen svensk mans titel inneburit en hårdare
prövning för allmogens tunga än Gunnar Olof Hyltén-Cavallius’! Det
blev »schassdaffären» och allt möjligt. Men bönderna upptäckte snart
även generalkonsulsvärdigheten och funno räddningen däri: Cavallius
blev i stället »generalen på Målen», senare »på Sunnanvik». Dessa
hem öppnar Aldén för oss; besöket är värt att göra. Längre fråm
blev Aldén informator hos frih. W. Gyllenkrok på Oby. Det var
Wiesels och Ödmanns egen bygd, annexsocknen till Vislanda. I svensk
odlingshistoria har informatorsinstitutionen satt djupa spår. På
Sunnanvik och Oby, båda stora och gästfria hus, öppnade sig livet för
den unge gymnasisten Aldén; hans kondition gav honom tillika hans
bärgning. Med fröjd insöp han allt det nya. Och Växjö skola med
dess lärare föras fram i hans skildring, ett sekel efter Ödmann. Till
Värendshuvudstaden kommo stiftets präster. Vilken sörlänning har
ej hört talas om »Widunderström», den lärde doktor Widerström,
högvördige kyrkoherden i Urshult. Han var en nitisk och renlärig
man. Aldén skildrar: en gammal mamsell, som umgicks med
kolportörer, skrev ett friarbrev till W. »Naturligtvis läste jag upp det från
predikstolen såsom ett varnande exempel på vart slika förvillelser
kunna leda», berättade Widerström.
1874 blev Aldén student. Han kom till Uppsala och tog där sedan
fil. kand.-examen. Det var den tid, som ännu^ kunde uppvisa
65-åringar, vilka varit studenter i 43 år; det var Anton Niklas Sund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
