Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1927 - Den romerska frågan under debatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 501
tagande i Italiens politiska liv, och Pius XI gav vid sitt val till påve
den övliga välsignelsen urbi et orbi från Peterskyrkans yttre loggia,
en då mycket uppmärksammad symbol för en begynnande mildring av
den påvliga ståndpunktens intransigens. Fascismens seger hösten 1922
har ytterligare bidragit att främja denna utveckling i riktning mot
samförstånd. Mussolini har upplöst den för påvestolen av gammalt
misshagliga frimurareorden i Italien, och påven har ombesörjt
rensningen av det katolska italienska folkpartiets ledning från
fascistfient-liga element. Nu senast samverkade italienska statsmyndigheter i
september tjänstvilligt med de kyrkliga vid organiserandet av
eucharist-kongressen i Bologna, och fascistpressen gjorde då gällande, att man
hädanefter kunde anse »den romerska frågan» praktiskt taget löst.
Gurians organ, Osservatore Romano, protesterade emellertid på
minnesdagen av striden vid Porta Pia med sina vanliga argument
mot en sådan lättvindig optimism. I protestartikeln ingick emellertid
en passus, vilken kommit att bilda utgångspunkt för ett slags officiella
preliminärförhandlingar i den så länge bittert omstridda frågan.
Osservatore Romano skrev nämligen: »Den romerska frågan
förblir alltjämt öppen och kan endast regleras genom ett mellan den
Heliga stolen och italienska staten ingånget avtal, vilket bekräftar
påvens verkliga och synliga oberoende». Mussolini, som fastän själv,
åtminstone tidigare, ateist anses vilja stärka sin regim och öka sitt
rykte genom att knyta sitt namn till den romerska frågans lösning,
skyndade nu att få till stånd en saklig pressdebatt i det ömtåliga
ämnet. En av hans förtrogna vänner, senator Giovanni Gentile, gjorde
i en artikel i Corriere della Sera gällande, att redan 1871 års
garantilag givit frågan en lösning, som tryggade påvens oberoende och
satte honom i stånd att i full frihet utöva sin andliga ledaremakt.
Denna artikel följdes omedelbart av en annan, undertecknad av il
Duce’s broder Arnaldo Mussolini och införd i dennes officiösa
tidning Popolo dltalia. Där hävdades i övrigt, att man ej borde
betrakta den romerska frågan som olöslig. Påvens världsliga makt hade
intet att göra med Roms historiska funktion som den katolska
kristenhetens centrum. För den italienska staten vore en försoning av
värde såtillvida som den möjligheten ju förefanns, att utländska
kardinaler kunde genomdriva valet av en icke-italienare till påve. Den
nu rådande konfliktens fortvaro motverkade obestridligen
förverkligandet av ett bland fascistpolitikens käraste ideal, det italienska folkets
andliga enhet.
Dessa båda »trevare» fingo var sitt ganska tydliga och ingående
svar i Osservatore Romano, och i Rom tyckes man allmänt anse, att
dessa svarsartiklar skrivits av själve kardinalstatssekreteraren Gasparri.
I svaret till Gentile kritiseras dennes tal om att frågans juridiska
lösning skulle vara otänkbar. Ingenting hindrar Italien att till den Heliga
stolen återställa ett område, »tillräckligt att garantera den andliga
styrelsens synliga oberoende». En sådan diminutiv liten stat inom
Italiens gränser skulle aldrig kunna vålla Italien skada. Redan under
världskriget hade Gasparri förklarat, att påven »ej tänkte sig den ro-
37. Svensk Tidskrift 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
