Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Tioårsminnen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOARSMINNEN 507
västerlandet sympatiserande frisinnade elementen i Ryssland
till ökade ansträngningar för »den tyska militarismens»
krossande. Mycket snart insåg man emellertid såväl detta
misstag som även fruktlösheten i de spasmodiska försöken att
genom pålitliga västerländska ententesocialister påverka dessas
ryska partivänner till att åtminstone söka dämpa
fredspropagandan och begränsa upplösningen inom Rysslands arméer.
Man nödgades räkna med att Tyskland och Österrike ej
längre behövde befara några offensiver österifrån, och denna
djupgående förändring i det militära läget sökte man då
uttrycka i den över hövan förenklade satsen: »Ryssland har
deserterat och Amerika i stället ryckt upp i ledet». För
uthållighetspropagandan hade denna sentens måhända ett
begränsat och övergående värde, men den var i grund och
botten djupt vilseledande. Amerikas inträde i kriget förmådde
nämligen ej hindra, att tyskarna vid planerandet av 1918 års
stora offensiv på västfronten för första och enda gången
under hela kriget kunde kalkylera med numerär överlägsenhet,
och å andra sidan betydde de ryska revolutionerna oändligt
mycket mer än att östfronten miste sin militära betydelse.
De nya ryska maktinnehavarnas program var, åtminstone
från november 1917, världskrigets uppgående i
världsrevolutionen, och därmed hade båda lägren i det ännu pågående
kriget i själva verket fått en ny och gemensam motståndare,
vars farlighet de till en början båda kortsynt underskattade.
De revolutionära ryska inflytelserna påskyndade
Österrike-Ungerns sönderfallande och den tyska samhällsdisciplinens
underminering. De hunno visserligen ej under det stora
krigets slutskede nämnvärt påverka disciplinen i de allierades
arméer, men inskränkte däremot under och efter
fredsförhandlingarna säkerligen rätt avsevärt segerherrarnas militära
handlingsfrihet. Dessa ryska inflytelser behövde emellertid
tid på sig för att bli känbara, och under året 1917
förnum-mos de utomlands väsentligen såsom en stegring i
krigströttheten och ett nödtvång för statsmännen att skenbart godtaga
det från Ryssland utgående lösenordet »fred utan annexioner
eller skadestånd».
Denna lösen var i mycket besläktad med syftemålen hos
tyska och engelska pacifister, franska »défaitister», den
påv-liga fredsmedlingspolitiken och de neutrala staternas ivrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
