Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Det politiska partiväsendet i Sverige. Av Viking Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 VIKING KÄLLSTRÖM
såväl på vänster- som högerhåll. Yrkespolitikertypen börjar
sticka fram huvudet även i Sverige. Så t. ex. betecknas
advokaten John Olsson som »självkorad övervalman» för de liberala
i Stockholm under denna period, och socialdemokraten K. M.
Ziesnitz omnämnes som en känd »inpiskare» (E. Thyselius), det
talas om nykterhets vännernas »valintendenter» vid 1899 års val
o. s. v. Den hetsiga partiagitationen börjar nu väcka
betänksamhet hos de maktägande. Redan 1892 talade Liss Olof Larsson
i riksdagen om »samvetslösa agitatorer» ute i landet, och i den
kungliga rösträttspropositionen 1896 pekades på faran av en
»energisk partiledning». I själva verket synas motvilja och farhågor
av detta slag varit avgjort mer utbredda inom högern än inom
vänsterpartierna. Ännu 1904, året för Allmänna
valmansförbun-dets bildande, deklarerade en framstående högerman som Trygger
avoghet mot partiväsen och valledningar, ehuru likvisst en annan
framskjuten högerpolitiker, P. Fahlbeck, framhöll nödvändigheten
av »att mobilisera det rörliga försvaret», vilket avsåge de »nya
stora partibildningar, som måste skapas». Utrymmet tillåter ej
att gå in på den partiorganisatoriska och valtekniska utvecklingen
i Sverige under senaste decennierna. I stället skola här tillfogas
några ord om problemet partierna som regeringsinstrument.
Skaparen av 1866 års representationsskick, Louis de Geer, hyste,
som ej minst framgår av flera uttalanden i hans Minnen, stor
motvilja mot allt, som stod i samband med partiväsen. Ingen
av den tidens mera betydande politiker gjorde sig heller till
talesman för parlamentarism av den klassiska engelska typen med
homogen partiministär, även om någon, såsom Henning Hamilton,
visade sig ha förståelse för, att en viss »modernisering» på detta
område vore motiverad. Den nya riksdagsordningen med sina
två likaberättigade kamrar var ej heller gynnsam för uppkomsten
av ett parlamentariskt regeringssätt, särskilt som den politiska
situationen genast fick sin prägel av en stark motsättning mellan
dessa kamrar, vilka för åtminstone två årtionden framåt
behärskades av djupt oliktänkande och olikkännande
partimajoriteter, låt vara att första kammaren ända tills tullfrågan kom
linjerna att klarna oftast sökte giva sig skenet av en över partierna
upphöjd senat. Att lantmannapartiet med sitt säregna kynne
var principiellt avogt mot och praktiskt odugligt till
regeringsbildning är ju ett känt och betydelsefullt faktum. Sedan
tullskyddsrörelsen på 1890-talet givit en ganska likartad fysionomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
