Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En dramatisk idéhistoria. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 LITTERATUR
ring, som han energiskt gör gällande. Den traditionella uppfattningen
brukar draga en skarp gräns vid 1800-talets början mellan
»upplysningen» och den nya kristendomstolkning, som knytes särskilt till
Schleiermacher, den »moderna teologiens fader». Aulén vill icke
underskatta de olika skäl, på vilka den traditionella uppfattningen
bygger, men finner för sin del att kontinuiteten med det föregående
är starkare än olikheterna. Ligger det epokgörande i den
schleier-macherska metodologiska insatsen i teologiens koncentration till
uppgiften att undersöka och förstå tron utifrån dess egna karakteristiska
synpunkter, så ådagalägger Der christliche Glaube nogsamt, såsom
Aulén framhåller, att programmet icke genomföres, i det att
kristendomen i verkligheten tolkas in i det på förhand givna allmänt
filoso-fiskt-idealistiska religionsschemat. Men icke blott Schleiermacher
och den av honom närmast bestämda teologien utan också det
utgående 1800-talets ledande teologi, den ritschlska, tillhör enligt Aulén
»den humaniserade gudsbildens» med 1700-talsupplysningen
befryndade period.
Spörsmålet huruvida den av Aulén föreslagna nya gränsregleringen
verkligen är ojävaktig eller icke, måste i detta sammanhang lämnas
öppet. Att Aulén framfört synnerligen goda skäl för sin nyorientering
lär i varje fall icke kunna bestridas. Frågans slutliga avgörande
måste emellertid dels bero på vilken princip man uppställer
(konstitueras det nya av programmets faktiska genomförande eller av själva
programmet, resp. »ansatsen»?), dels på den vikt och betydelse som
man överhuvud tillägger den genom Schleiermacher inledda
vändningen till historien (gentemot upplysningens tidlösa förnuftssanningar),
hans framhävande av frälsningstanken (gentemot upplysningens
moralism), betonandet av det irrationellt-subjektiva såsom trons
psykologiska »ort» (gentemot upplysningens intellektualism), samt
proklamerandet av immanens och transcendens i förening med hänsyn till Guds
förhållande till världen (gentemot upplysningens ensidiga betonande
av Guds övervärldslighet). Vikten av dessa synpunkter framhäver
Aulén förövrigt själv med en sådan generositet, att han frestar läsaren
att i en annan mening än han själv gör understryka slutomdömet om
Schleiermacher såsom företrädande »en annan typ» än den
karakteristiska upplysningsteologien (s. 282). Möjligen är denna nya
gränsreglering, som för förf. synes framstå såsom en nödvändighet, ett
bevis på vanskligheten i försöket att orientera hela den kristna
idéhistorien just utifrån gudsbilden; men det är också möjligt, att den
naturliga benägenheten att bli kvar vid det vanda förr eller senare
måste definitivt giva med sig inför de här frambragta sakskälen.
Men om de gamla råmärkena icke hålla streck, lever teologien då
alltjämt kvar i den »humaniserade» — den blott allför mänskliga —
gudsbildens långa tidsskede? Något kategoriskt svar på detta
spörsmål ger förf. icke. Men på goda grunder ifrågasätter han, huruvida
vi icke under de senaste decennierna i själva verket uppleva en
strömkantring och befinna oss i övergången till en helt ny period inom
den kristna idéhistorien. Ingalunda kan teologin av i dag vilja göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
