Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 dec. 1927 - Edward VII och unionskrisen 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 DAGENS FRÅGOR
tsar Nikolaj lämnar härpå talande bevis. Kejsar Wilhelm berör
temat även i det brev till rikskanslern furst Bulow av den 25 juli
1905, vari han skildrar sitt ovannämnda möte med tsaren: »Över Norge
var han (tsaren) mycket oroad; vid underrättelsen, att det vore konung
Oscar likgiltigt, vem som bleve hans granne, jå, att han icke ens hade
något emot en republik, slog han ihop händerna över huvudet och
utropade: ’Jaså, det också, det fattades oss ännu; som om vi icke
redan hade nog med republiker och dem liknande monarkier i världen;
var är den monarkiska principen?’»
Genom samverkan av flera gynnsamma omständigheter kunde sålunda
den svensk-norska unionsupplösningen försiggå utan egentlig
inblandning utifrån. Hittills tillgängliga upplysningar ha huvudsakligen gällt,
hur man på olika håll ställde sig till frågan om den lediga norska
tronens besättande. Redan på ett tidigt stadium framkom som bekant
förslaget om danske prinsen Karls, Kristian IX:s sonsons, kandidatur.
Tsaren uppges för sin del hellre ha önskat, att prins Valdemar, danske
kungens yngste son, skulle väljas: »Han hade en smula erfarenhet,
en elegant, trevlig gemål och vackra, ståtliga barn». Men han tycks
icke ha framställt något yrkande i denna riktning. Kejsar Wilhelm
synes också ha tagit frågan med rö och icke ha gjort något allvarligt
motstånd mot valet av prins Karl. Däremot har man häft sig bekant,
att konung Edward med en något oförklarlig energi igångsatt en formlig
aktion till prinsens förmån. Tyske ambassadören Metternich
rapporterade i oktober från London: »Jag hör....., att det engelska
sändebudet i Köpenhamn mr Johnstone i sin iver för prins Karls av Danmark
kandidatur till den norska tronen gått mycket längre än härvarande
regering önskat, sannolikt på personlig instruktion från konung Edward».
Genom den nyligen utkomna andra delen av sir S. Lees nu fullbordade
biografi över Edward VII har man fått några detaljer om denna aktion.
Det framgår härav, att konung Edward icke velat nöja sig blott med
prins Karls val till konung, sedan unionens upplösning blivit klar, utan
att han sökt förmå prinsen till ett självständigt ingripande, medan
krisen ännu pågick. Detta innebar ett betydligt avsteg från engelska
regeringens officiellt tillkännagivna politik. Utrikesministern lord
Lans-downe hade förklarat, att sedan Sverige avböjt varje svensk
tronkandidatur och Norge i saken vänt sig till Danmark, England måste
iakttaga strikt neutralitet och betrakta tronfrågan som en inre norsk
angelägenhet. Ett av kung Edwards motiv var familjeintressen, då
prins Karl var hans måg. Att han till en början trodde sig motarbetad
av kejsar Wilhelm, eggade naturligen hans iver att få till stånd ett
snabbt resultat. Kort före tyske kejsarens i slutet av juli väntade
besök i Köpenhamn telegraferade han till prins Karl: »Ber varsko din
farfar och far att vara bestämda, när tyske kejsaren kommer. Jag
yrkar ivrigt, att du reser till Norge så snart som möjligt för att hindra
att någon annan tar din plats». Men han fortsatte även sedan kejsar
Wilhelm vid sitt besök samtyckt till prins Karls kandidatur. Orsaken
härtill anges i ett telegram till Johnstone den 7 aug.: »Han (konung
Edward) fruktar, att det senaste meddelandet till baron Wedel från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
