Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Humanitetsreligion och kristendom. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupast mänskliga. För en relativism, som principiellt vägrar
att erkänna tillvaron av en moralisk gränslinje, är denna risk
ständigt aktuell. Däri ligger också humanitetsreligionens fara.
Med tanken på det gudomligas och det mänskligas enhet menar
den sig ha övervunnit den kristna dualismen och nått den
livsharmoni, som all religion innerst eftersträvar. Men man har
nått sitt resultat för lättvindigt genom en romantiskt
verklighetsfrämmande livsbetraktelse. Dualismen är icke övervunnen,
därför att den är förnekad. Och den enhet man vinner genom att
blunda för verklighetens djupaste motsatser ger ingen harmoni.
Det var gränsen, som enligt Grönbechs ord gjorde flydda tider
stora, och det är gränsen, som vi nu behöva få igen, gränsen
mellan gott och ont. Men den gränsen sammanhänger
oupplösligen med upplevelsen av samvetsbudet såsom uttryck för
en helig, över oss upphöjd vilja, som äger obetingad rätt till
vår personliga insats i sin tjänst. Och därmed äro vi definitivt
framme vid den kristligt religiösa inställningen såsom en
ofrånkomlig förutsättning för det mänskliga livets styrka och
självständighet.
Även kristendomen gör anspråk på att vara
mänsklighets-religion. Dess världsfamnande betydelse beror därpå, att den
är uttryck för något i mänskligheten evigt väsentligt. Men den
har för klart sett oemotsvarigheten mellan ideal och verklighet
för att någonsin kunna sätta likhetstecken mellan Gud och
människa. Ingen realistisk betraktelse av människans väsen
kommer ifrån den oöverbyggbara motsättningen mellan gott och
ont. Men med denna motsättning sammanhänger den andra,
den mellan det gudomliga och det mänskliga. I fråga om den
lever den kristne dock på den paradoxala tron, att den kan
överbyggas. Motsättningen utesluter enhet men icke gemenskap.
Här äro vi framme vid kristendomens mysterium, som icke kan
objektivt diskuteras. Men analogier finnas. Allt personligt
gemenskapsliv innesluter i grunden samma paradox. Gemenskap
är icke detsamma som enhet. Den ömsesidiga individuella
självständigheten är bevarad. Mot ett Jag står ett Du. Endast på
den grundvalen kan också i sista hand livsharmonien vinnas.
Ty harmonien är — med ett ord av en grekisk filosof — en
motspänstig förening såsom i en båge eller en lyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
