Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Av O. Wieselgren - Agnes von Krusenstjerna: Fru Esters pensionat - Elsa Carlsson: Ett dagsverke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett kapitel som Smålandsmystik är mer än tillräckligt för att
överskyla de anekdotmässiga och obetydliga småsaker, som utgöra dess
omgivning. Ingen nu levande svensk författare kan så som Albert
Engström få fram det primitiva, det oberörda och ursprungliga i det
svenska landskapet. Då han berättar om Smålandsskogarna eller om
skärgården är det därför alltid en glädje att lyssna till honom, och
av denna anledning överser man gärna med att det ibland i hans
böcker kommer — som han själv en gång uttryckt sig — en smula
agnar med bland vetet.
Att Agnes von Krusenstierna skriver en ovanligt god stil och därtill
är i besittning av en anmärkningsvärt skarp blick för karakteristiska
särdrag och individuella egenarter är redan många gånger av kritiken
betygat och jävas icke heller av hennes senaste bok, Fru Esters
pensionat. Men tyvärr återfinner man också där, om också i mindre
utpräglad grad, de egenskaper, som verkat mest frånstötande i hennes
tidigare författarskap, nämligen förkärleken för det patologiska och
intressets nära nog monomana koncentrering kring det erotiska.
Skildringen av den lilla sällskapskretsen i fru Ester Befverfeldts eleganta
pensionat utanför Stockholm kunde eljest med författarinnans
förutsättningar ha blivit en både livfylld och roande bild ur vår samtids
huvudstadsliv. I stället har hon nu givit oss en analys av en rad
erotiska komplex, som, låt vara att det ovedersägligen är en skicklig
hand som fört pennan, dock verkar motbjudande kvalmig och osund.
Hysteri, morfinism och annat dylikt utgöra skildringens bärande motiv.
En läsare utan speciellt patologiska intressen har därför ganska svårt
att arbeta sig genom boken och erfar snarast en känsla av lättnad,
då han får lägga den ur handen.
Elsa Carlssons roman Ett dagsverke är ett försök att i
släktkrönikans form skildra en dalsländsk bondefamiljs historia under senare
hälften av 1800-talet. I och för sig är ämnet långt ifrån ointressant,
och vad det faktiska beträffar har författarinnan tydligen goda
förutsättningar för att giva en ärlig och klar framställning av förhållandena.
Det finnes mycket både av pregnans och enkel redbarhet i hennes
typer; särskilt ett par gammaldags strama bondegestalter har hon
lyckats återgiva med övertygande och vederhäftig saklighet. Men som
helhet betraktad är skildringen ohjälpligt dilettantisk. Om genomförd
komposition och berättelseteknik har författarinnan endast oklara
begrepp. Att sammanhålla skildringen och förena dess olika trådar
därhän att de bilda en enhet förmår hon icke. Det hela upplöses i
en rad av episoder och situationsbilder, som oförmedlat följa
varandra, endast nödtorftigt hopknutna av förklarande mellanpartier. Det
intryck boken efterlämnar är att författarinnan visserligen ej saknar
begåvning men desto mera formell träning. Om man läser hennes
skildring med ett visst intresse är det därför mera själva ämnets än
framställningens förtjänst.
Blotta tanken på att göra Nils Dacke till hjälte i en roman skulle
för ett eller annat tiotal år sedan förefallit rent av paradoxalt
orimlig. För den äldre historieskrivningen med dess bild av »gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
