Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk folkminnesforskning och dess nutidsläge. Av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FOLKMINNESFORSKNING OCH DESS NUTIDSLÄGE 91
dött omkring de nyupptäckta skatterna av folklig, fädernearvet
kultur. De ha aldrig hos oss fått bli den friska förnyelsekällan
för nationens liv, som hos våra grannfolk. Sverige kom —
såsom senare Gustav Sundbärg och många med honom ha
framhållit — att stå utanför århundradets ledande idé,
nationalitetstanken. Eller som saken också kan uttryckas: fosterländskhet
och folklighet ble.vo hos oss skilda åt; i stället för att vara
naturliga bundsförvanter kommo de t. o. m. ibland att stå emot
varandra som bittra fiender.
Det är väl denna avsaknad av en folklig svensk patriotism,
som innebär förklaringen till, att när romantikens och
efterromantikens dagar voro räknade hos oss, så är det som om det
inte längre funnes någon jordmån för en svensk
folkminnesforskning. De ansatser som ha gjorts för att skapa bestående
organ även för denna vetenskapsgren blevo utan resultat.
Fornminnesföreningarna (av vilka den första, »Föreningen för Nerikes
folkspråk och fornminnen», grundades 1856 av N. G. Djurklou)
hade upptagit traditionen från Rääfs och göternas tid, därigenom
att också de andliga fornminnena från början intogo en ganska
framskjuten plats på deras arbetsprogram. Men snart nog blev
denna punkt i de flesta fall bara en död bokstav. En statlig
befattning, vars innehavare benämndes »antikvitetsintendent»,
inrättades på 1860-talet för kulturminnesvård i vidaste mening
— ett återupplivande av 1600-talets »antiqvarie»-befattningar.
Och då den kom att innehavas av P. A. Säve och senare av
Djurklou, behöver det knappast sägas, att folkets traditionsskatter
icke glömdes bort. Men år 1870 indrogs »antikvitetsintendenturen»
av riksdagen, för att ersättas av befattningar vid Statens
historiska museum. Förståelsen saknades för Djurklons hängivna
arbete, och de yttre arbetsmöjligheterna unnades honom inte.
När man alltså misslyckades i de nämnda försöken att skapa
organ för en allsidig svensk kulturminnesvård, så berodde detta
emellertid inte bara på bristande intresse för vissa sidor av vår
allmogekultur. Det kan nog i viss mån sägas, att vad som
skedde kom av en inre nödvändighet. I samma mån som man
övergick från endast insamling till vetenskaplig bearbetning av
det insamlade, framträdde kravet på specialisering med
ofrånkomlig styrka, l det tecknet går hela utvecklingen på detta
område från och med 1870-talet. Den svenska fornforskningen (i
egentlig mening) går emot en verklig storhetstid, under Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
