Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 131
Men det är väl så att om en konstnär en gång fått det rätta greppet
över lyssnarna, så tvingar han dem till lyhördhet.
Redan titeln har en omisskänlig Karlfeldtsk klang. Den slår an en
höstlig ton, och då diktaren som inledningsdikt satt en hymn till
höstmånaderna och som avslutningsdikt »Vinterorgel», har han velat
fasthålla stämningen av död jord, mörker och kyla. Men mellan den stund,
då han först höjer sitt hösthorn, och den stund, då han
lägger det ner i det vintriga land
vid konungens orgelomsusade tron
sjunger han också om vårens löften och sommarens glädje och spelar
hela den Karlfeldtska skalan från raljeri till patos; där finns rum för
burlesken och bönen, för visan och psalmen. Denna samling är lika
litet som den närmast föregående stämd i en tonart, klangfärgen växlar
från dikt till dikt, och när man slutat boken, har man fått alla
skiftningarna hos en rik personlighet, som står stark och het mitt uppe i
tillvaron men som också har ett »drömloft i lönnkronans lä» att ty
sig till. De 140 sidorna ha en sådan myllrande rikedom på motiv och
melodier, att det är ytterligt svårt att på ett knappt utrymme ge någon
uppfattning om den värld, man blir delaktig av. Men några tämligen
slutna grupper av dikter tycker man sig dock kunna urskilja. Där finns
en grupp av barockartat konstfulla, rikt orkestrerade dikter. Karlfeldt
har som ingen annan i nutiden haft känsla för den svenska
1600-tals-poesin, och hans språk har med sin virila klang, sin must och sin sälta
en tydlig släktskap med det språk, som var Stjernhjelms och Lucidors.
Han rör sig förtroget med barockens mytologiska apparat, och han har
lungor nog att blåsa ut fanor och draperier, så att de bukta och smälla
gammalsvenskt. En dikt till Lucidor, vilken han ju en gång hyllat med
en liten glänsande biografi, är en virtousartad pastich i mästarens stil
och samtidigt levande med modernt sensibla tonfall. En lätt
arkaise-rande ton karakteriserar också dikten om Fröding, som är så helt fylld
av en väns värma, och vars slutstrof tillhör något av det vackraste
Karlfeldt skrivit:
Nu tystnar dagens sista milda väder
som sista tonen från en trött gitarr,
och som en sörjande i sörjekläder
du skrider långsamt under dystra barr.
Svarta liljor välla bland träden.
Höstliga fläktar driva.
Skogen vaggar kymriska kväden:
Nu är hon död, Osviva.
Till samma grupp höra också »Stadens sångmö», den underligt
visionära »Brusala», som manar fram intryck från Böljebyvalsen, cykeln
»Slottstappning» med sin saftiga humor och effektfulla komposition
och det stora praktstycket »Vinterorgel», där en yppig romantisk
naturskildring spants in i en monumental strofarkitektur.
Diktaren har på sista åren blivit bofast i sitt hemlandskap, och ett stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
