Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 LITTERATUR
det, som varit hennes bestämmelse, målad i korta, Hämtande strofer
driver henne ut att söka detta
som ger allena rätt
åt människan att leva
på människornas sätt.
I den mäktiga dikten »Den fångne guden» åskådliggöres slutligen det
gudsbegrepp, som värkt fram ur den mödosamma kampen, en lidande
gud hjälplös liksom vi och bidande sin befrielse genom oss:
I vårt bröst är hans ande förborgad som i gruvan en ädelsten
och vi måste ur djupet förlösa dess vita, gudomliga sken.
Jå, Guds tanke vilja vi slipa, må vår hand bli av glöden förtärd
blott det segrande ljuset får stiga som en eld genom skuggornas värld.
Först då kunna bojorna brista, när den Eviges blick dem ser
och han svingar sig fri genom rymden, där ett under bland stjärnorna sker.
Och befriade lyftas vi uppåt på de väldiga vingarnas brus
för att smälta tillsammans med honom och bli ljus av hans heliga ljus.
Detta citat ger också en föreställning om den stora ton, som
strömmar emot en ur detta Erik Blombergs sista verk. Diktaren har ända
från det han först framträdde, vilket skedde för tio år sedan, dragits till
den patetiska dikten — ett undantag utgör ett häfte med visor från
1924 —- och från tidigare samlingar erinrar man sig en rad
kompositioner med centrala motiv, men aldrig har han som här funnit en form,
värdig det höga uppsåtet. Hans stil kunde tidigare verka pressad och
i sin anhopning på bilder diffus. Nu har han låtit den genomgå en
reningsprocess, och nu går den fram i fria stolta rytmer med slagkraft
i varje rad. Den är gammaltestamentligt högstämd i »Dödens ängel»,
där versen sväller och drages ihop som en orgelton. Andra gånger har
den en knapphet, som ger bilden en utomordentlig pregnans som i den
lilla »Bergsprängaren»:
Bergsprängarn vrider
sitt långa spett,
och släggorna picka
i ett, i ett
— tills hålet omsider
till grunden når,
och stenen kan spricka,
när skottet går.
Bergsprängarn sitter
i bröstet här
snart skall han spränga
mitt hjärta isär
— och hjärtat, det skälver
vid varje slag:
hur djupt skall han tränga
i dag, i dag?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
