Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 1 mars 1928 - Italien och Frankrike på Balkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 DAGENS FRÅGOR
Länge såg det ut som om denna östeuropeiska maktgruppering skulle
komma att helt domineras av Frankrikes politiska inflytande. Från
slutet av år 1922 framträdde emellertid en annan faktor: det
fascistiska Italien, vars högst aktiva utrikesledning började tillämpa ett
jämviktspolitiskt system, vars principer icke i minsta mån skilde sig
från dem som så allmänt angivits ha lidit bankrutt i världskriget.
Syftet med denna italienska jämvikts- och maktbalanseringspolitik
är icke otydligt. Det gäller att giva Italien en politiskt dominerande
ställning runt Medelhavet, framför allt vid dess östra kuster, och
utnyttja detta inflytande till befordrande av de italienska intressen, vilka
anses kräva en betydande expansion öster och söder om Medelhavet.
Här i sydöstra Europa ha sålunda tvenne utpräglade politiska
jämviktssystem kommit att skära varandras linjer. Resultatet härav har
blivit en spänning som icke kan undgå att sätta sin prägel på
Europas allmänna politik, och som utgör en icke oväsentlig belastning på
den europeiska freden. Huvudsyftet för den italienska politiken i
östra Europa har nämligen framför allt varit just att spränga det
franska jämviktssystemet, upplösa lilla ententen och sätta det egna
inflytandet i stället för det franska såsom det i denna del av Europa
dominerande. Närmast har det härvid kommit att gälla en dragkamp
om den lilla ententens makter. Denna från 1921 existerande
maktkombination bindes framför allt samman genom det gemensamma
intresset att hindra Ungerns politiska återupprättande — en
gemenskap sålunda av ungefär samma art som den, vilken under mer än
hundra år band samman de makter som genomfört Polens delningar.
Den italienska politiken har emellertid redan i icke ringa mån
lyckats i sitt syfte att spränga denna enhet. Den fasta punkten för den
italienska Balkanpolitiken är motsättningen mot Jugoslavien. Denna
är ju på sätt och vis ett arv från den österrikiska tiden: Jugoslavien
har vid Adriatiska havet i viss mån intagit den gamla monarkiens
plats och står i vägen för traditionella italienska önskemål, vilka
under den nuvarande ytterligt nationalmedvetna regimen endast
tilltagit i intensitet. Men Italien står också i vägen för jugoslaviska
önskemål: det fria tillträdet till Medelhavet.
Bakom Jugoslavien står emellertid Frankrike som dess politiske
skyddsherre. Å andra sidan kan Italien helt förfoga över en
Balkan-bundsförvant, eller rättare sagt skyddsstat, nämligen Albanien, vilket
är för fattigt och outvecklat att stå på egna ben, och som regeras
av den av Italien beskyddade diktatorn Achmet Zogu. Sedan
Tirana-fördraget av november 1926 kan Italiens faktiska protektorat över
Albanien även anses vara ett folkrättsligt faktum. För Jugoslaviens
isolering har emellertid Italien även sökt en betydelsefullare
bundsförvant än Albanien. Sedan ett par år ger nämligen Italien ganska
öppet sitt stöd åt det på sällsynt väl grundade anledningar missbelåtna
Ungern. Under de senaste månaderna har detta stöd övergått till en
mera tydligt prononcerad vänskap. Den ungerske regeringschefen greve
Bethlen mottogs i höstas på ett synnerligen älskvärt sätt i Rom, och
för den ungerska politiken har den italienska vänskapen öppnat många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
