Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 1 mars 1928 - Panamerikanska konferensen i Havanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 171
även Mexiko, Förenta staternas närmaste granne. Förutom för
interventionsförbud intresserade sig de mexikanska konferensombuden
mest för den Panamerikanska unionens ledning. De ville göra denna
ambulatorisk, medan den nu är förlagd till Washington, och
subsi-diärt påyrkade de, att övriga staters representanter i ledningen ej som
hittills skulle självskrivet vara dessa staters sändebud hos amerikanska
regeringen. Hughes försvarade den gamla anordningen såsom
praktiskt lämplig, särskilt när det gällde att skyndsamt få ett sammanträde
till stånd. Det förefaller emellertid av förhandlingsreferaten som om
beslut fattades att i detta avseende tillmötesgå de stater, som önskade
låta sig i Washington företrädas av specialombud.
Skall man till sist söka summera ihop konferensresultaten, så
framstår tydligt, att någon kompakt och enhetlig opposition mot Förenta
staterna ej stod att uppbringa. Somliga stater — Cuba, Nicaragua,
Haiti, San Domingo, Panama, Peru m. fl. — voro tillräckligt beroende
av Washington för att hålla sig lydigt stilla. Andra iakttogo en
tillbakadragen hållning med hänsyn tagen till de amerikanska lån, som
på sista tiden ymnigt kommit dem tillgodo. Inbördes rivalitet, t. ex.
mellan Argentina och Brasilien, motverkade även ett kraftigt och
enhetligt uppträdande. Förenta staternas förste delegerade var dessutom
personligen ytterst populär i central- och sydamerikanska officiella
kretsar och synnerligen smidig i sitt diplomatiska uppträdande. Trots
allt detta kunde de amerikanska ombuden svårligen undgå att känna
den motvind, som mötte dem på konferensen. Ej ens Charles
Lindberghs ttygarbesök kunde bryta udden av dessa misstroendekänslor.
Konferensen visade sålunda, att Förenta staternas kraftpolitik i
Västindien och Centralamerika av det latinska Amerika mötes med växande
misstro och att Monroedoktrinen i dess senaste utvecklingsform, som
åt Förenta staterna vill vindicera ett slags automatisk
beskyddarställ-ning på halvklotet, aldrig godvilligt kommer att erkännas av de
latinsk-amerikanska systerrepublikerna, vilkas självkänsla tilltager med
växande kännedom om egna ekonomiska resurser och dessutom kanske
även i någon mån ökats genom den framträdande roll de fått spela
inom Nationernas förbund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
