Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Drottning Victoria och Englands författning. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 GEORG ANDRÉN
farlig rival. Och när hovets nian, lord Aberdeen, ett år senare
mottog drottningens uppdrag att bilda en ny ministär, så hade prins
Albert i beredskap åt honom ett memorandum med förslag till
besättande av ministerposterna. Icke utan en viss sanning kunde
Disraeli efter prinsens död säga: »Med prins Albert ha vi
begravt vår suverän. Denne tyske furste har regerat England i
21 år med en klokskap och energi, som ingen av våra konungar
någonsin har visat!» Han var drottningens permanente
privatsekreterare och permanente minister.
Englands historia intill prinsens död är rikt belyst av talrika
Life and Letters, denna specifikt engelska form för biografien,
och dessutom av The Letters of Queen Victoria, omfattande
perioden 1837—1861 och utgivna i tre delar 1907. Även tiden
efter 1861 ligger icke på långt när i det mörker, som utmärker
samma tids svenska historia. Morleys med rätta berömda
Glad-stonebiografi från 1903, Fitzmaurice?s mindre lästa men ytterst
värdefulla biografi över Granville från 1905, Maxwells arbete om
Glarendon från 1913 och Buckle’s stora verk om Disraeli,
avslutat 1920, giva oss goda inblickar även i den slutna värld,
dit drottningen dragit sig tillbaka efter sitt livs stora olycka,
gemålens död i december 1861. Men ännu mera är detta fallet
med de tre volymer av Victorias brev, som under de två senaste
åren sett dagen, utgivna av Disraelis flitige och kunnige biograf,
George Earle Buckle.
Dessa brev ha givetvis sitt intresse ur vitt skilda synpunkter.
Den stora engelska allmänhet, vars tankar gärna kretsa i de
höga sfärer, där den själv aldrig får komma in, intresserar sig
helt visst i främsta rummet för de många kungligheternas
personliga öden, för drottningens trofasta sorg, för hennes myndiga
välde över barn och barnbarn, för hennes moderliga bekymmer
för prinsen av Wales och hans uppförande, för hennes
personliga förhållande till släktingar och vänner inom Europas
furstehus. Icke minst fängslande är dotterns, den preussiska och tyska
kronprinsessans brev, vittnande om hennes svåra ställning mellan
det nya och det gamla hemlandet, mellan svärfaderns av
Bismarck bestämda konservatism och de liberala åskådningar hon
fått i hemgift. Redan i dessa brev komma vi mitt upp i tidens
diplomatiska spel — ty kronprinsessan var livligt intresserad av
de utrikespolitiska händelserna och en icke alldeles
betydelselös förmedlare av diplomatiskt nyhetsmaterial.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
