Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Drottning Victoria och Englands författning. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 GEORG ANDRÉN
ligt få till stånd en moderat koalitionsministär. Den av Disraeli
inledda praxis att låta valutgången avgöra den sittande
ministärens öde betecknade Salisbury som »a grave departure» från
äldre konstitutionell praxis, ett prejudikat som icke borde följas.
Salisbury stannade utan att få till stånd en koalition — för att
invänta seger eller nederlag i underhuset. Det blev ett nederlag
— men då äro vi redan inne på år 1886.
Men även om drottningen icke i högre grad påverkade
regeringarnas sammansättning, så kunde det ju tänkas, att hon
icke desto mindre kunde öva inflytande på deras politik. I viss
mån har detta helt visst varit fallet — ehuru graden av detta
inflytande icke kan mätas. I ett par fall vet man emellertid,
att hon tagit självständiga initiativ och att hon drivit sin vilja
igenom — bortsett från utnämningsfrågor, i vilka drottningens
energi givetvis hade större möjligheter att med framgång göra
sig gällande. År 1874 begärde hon sålunda — först av
Gladstone, sedan av Disraeli — att man skulle göra något i
lagstiftningsväg mot den ritualistiska rörelse, som florerade i vissa
högkyrkliga kretsar. Gladstone — själv högkyrkoman — befriades
genom valens utgång mycket snart från alla bekymmer i denna
fråga. Disraeli måste däremot — trots svårigheter både i
kabinett och parlament — driva drottningens sak igenom. Någon
praktisk betydelse fick lagen emellertid knappast.
Mycket väsen åstadkoms också kring drottningens andra större
initiativ från de år som den utgivna brevsamlingen behandlar.
Redan förut har det icke saknats antydningar i den riktningen,
att drottningen själv väckt förslaget om sin indiska
kejsarinnetitel. Det visar sig, att hon redan 1872 kallar sig »Empress
of India». Följande år låter hon genom sin sekreterare fråga
Granville, varför hon icke även officiellt får bära denna titel, och
föreslår, att den skall upptagas i hennes officiella titulatur.
Glad-stones kabinett diskuterar frågan men vill tydligen icke göra
något åt saken. Disraeli har måhända stimulerat drottningens
fantasi i denna sak, som anslog både orientaliska och
imperialistiska strängar hos honom. Den kloke taktikern Disraeli ville
emellertid hålla romantikern i styr, ty taktikern förstod, att frågan
skulle komma olägligt. Den robusta drottningen kom emellertid
romantikern Disraeli till undsättning, och taktikern hade all möjlig
möda att sedan föra förslaget igenom ett motvilligt parlament.
Ett intermezzo, som icke beröres i dessa brev, förtjänar här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
