Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Prosten Schönbeck och hans memoarer. Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 229
berg, prosten Christoffer Tegnér och kanske särskilt med den beryktade
journalisten Fritz Mengel. Den sistnämndes biografi är till sin
huvuddel en blandning av löst skvaller av ganska häpnadsväckande art samt
egna personliga minnen, allt från författarens ungdom. Först i slutet
av biografien nalkas Schönbeck det han verkligen från sina mannaår
kan ha fått kunskap om genom personliga samtal och en dock icke
alltför livlig brevväxling. Man märker sålunda, att han delvis bygger
på Mengels brevuppgifter — men härvid inställer sig en svag misstanke
om att Mengel stundom roat sig med att föra Schönbeck bakom ljuset.
Till sist följer så en allmän värdering av Mengels personlighet. Efter
att ha påpekat det allmänt kända faktum, att denne var en notorisk
lögnhals och en i sitt privata liv föga aktningsvärd person framhåller
Schönbeck emellertid mycket kraftigt, att han likväl även hade sina goda
sidor; att han faktiskt var en hjälpsam, godhjärtad och vänfast man.
Detta kanske i första ögonblicket något överraskande omdöme
underställde han skriftligen tvenne av sina vänner, vilka båda kände Mengel,
ehuru de ingalunda tillhörde dennes beundrare. Från dem båda fick
han livliga och motiverade instämmanden. »Bättre, sannare och
människovänligare målning av personen än i slutet av biografien kan jag
ej tänka mig», säger den ene, riksdagsmannen överstelöjtnant B. von
Geijer. Den andre, redaktör S. A. Hedlund, skriver bl. a.: »Det finnes
verkligen sådana motsägelser i människonaturen, att en man kan skriva
rätt gement, utan att vara i grunden gemen». Man kan hava detta
uttalande i minnet även då det gäller att söka förstå Schönbecks
motsägelsefulla natur.
Det är lätt förklarligt, att vad Schönbeck haft att förmäla om Esaias
Tegnér och hans familj tilldragit sig större uppmärksamhet än någon
annan del av hans opus. Man har även på sina håll utan egentliga
reservationer tagit hans ord för goda. Det kan därför måhända vara
av intresse att särskilt framhålla några av de fakta som tala för att just
här den största försiktighet är av nöden. För det första är ju
Schönbecks framställning på denna punkt alltigenom av memoarkaraktär;
författaren omtalar vad han av andra hört samt, huvudsakligen, vad
han som 15—16-åring upplevat. För det andra utgöres det material, han
vid författandet ytterligare använder, av uppgifter som andra ålderstigna
personer på hans anmodan och uppenbarligen påverkade av hans
uppfattning letat fråm ur sitt minnes gömmor. Härvid är att märka att
professorskan Bolméers av Schönbeck (sid. 47 f.) refererade brev, varav
en avskrift finnes bland hans i K. Biblioteket förvarade uppsatser om
Tegnér, snarare vittnar om brevskriverskans ålderdomssvaghet än om
något annat — ett förhållande, som Schönbeck själv i
fortsättningen på detta (otryckta) aktstycke påpekar! Slutligen är det av vikt
att i detta sammanhang klargöra frågan om Schönbecks förhållande
till Tegnér. Själv förklarar han ju (sid. 38) att hans ungdomliga
beundran för denne vid närmare bekantskap minskades och hans kärlek
alltmer svalnade. Till vilken grad framgår, icke med visshet men med
en stor grad av sannolikhet, av det brev, som Schönbecks på den tiden
gode vän och korrespondent, prosten C. G. Berlin, tillskrev denne den1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
