Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 20 mars 1928 - Egnahemssakens senaste fas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 239
tör statsingripandet och att blott yttre hinder berövat rörelsen stöd
av de i folkets breda lager slumrande spontana krafterna.
Förutsättningen för statens uppoffringar har från början varit, att dessa krafter
skulle räcka till för att skapa egna hem i stor omfattning.
Det nitiska arbete, som under tidernas lopp nedlagts på att göra
de administrativa organen ändamålsenligare, och de kostnader, som ej
sparats härvidlag, borde annars väcka den misstanken, att felet ej
längre är att söka här. Måhända är själva rörelsens drivkraft mindre
än man föreställt sig. Det ekonomiska livets egna krafter synas ej
arbeta i den riktning egnahemssakens förespråkare trott. Det är ej
så mycket svårigheten för jordbruket att uppdriva avkastningen mer
och mer som utgör hindret, utan konkurrensen från industrien. Även
när man inom jordbruket kan räkna med en stigande avkastning —
vilket ingalunda är det vanliga — bjuder industrien numera än högre
löner. Däri ligger egnahemsrörelsens begränsning. Trevnaden och
förmånerna av ett eget hem böra utan tvivel uppskattas ganska högt,
men storstaden ter sig åtminstone för huvudparten av den uppväxande
ungdomen nog mera lockande, och detta behöver ej vara endast av
ondo, då ju stadslivet tillgodoser kulturella behov av värde.
Det blir då en öppen fråga i vad mån staten bör påverka
efterfrågan eller tvärtom rätta sig efter den. För egnahemssakens ivrigaste
förespråkare torde det framstå som en given sak, att vårt folks
köpkraft genom statliga organ skall ledas in på förvärv av egna hem.
Men om menige man föredrar yrken med större vinstmöjligheter och
komfortablare bostadsförhållanden än dem, som småbrukarna kunna
påräkna?
Detta alternativ vill man synbarligen ej taga i sikte. Förgäves söker
man i förevarande proposition ett enda ord om allmänhetens fria val
i denna fråga. Förgäves söker man efter bevis för att den nuvarande
organisationen av egnahemsväsendet, som utformats i samförstånd
mellan olika partier och efter sakkunnigaste förslag — vilka ju partierna
ej alltid så villigt bruka underordna sig — skulle vara behäftad med
några svårare fel. Föreliggande förslag utgör ett försök att bereda
egnahemsrörelsen en friare ställning inom förvaltningen på samma
gång förvaltningsorganens supremati ytterligare förstärkes. Detta sista
innebär ytterligare ett steg mot rörelsens förstatligande. Nya
statsorgan och ändrade former för egnahemsverksamheten ha emellertid
redan ofta försökts. Frågans kärnpunkt är numera säkerligen av helt
annan art. Den spridda, isolerade bosättning, som självständiga
jordbruk nödvändiggöra, faller synbarligen ej alla i smaken, och den
självständiga ställning, som erbjudes brukaren, uppväger långt ifrån alltid
olägenheterna. Utan ekonomisk rygg blir för övrigt självständigheten
blott en illusion.
Även för bostadslägenheterna gäller detta sista fullt ut, ehuru de
kunna erhålla ett mindre isolerat och begärligare läge. Borde man
då ej söka utforska vad de nya, köpkraftiga lagren av industriarbetare
verkligen önska och begära? Kanske det bleve villastäder av helt
annan typ än egnahemsvännernas ideal. Eller kanske efterfrågan visade
DAGENS FRÅGOR 241
fakta och utsagor, härstammande från tiden både före och efter kriget,
från både vänner och fiender, icke minst från de senares sida. Vad
som därjämte är ägnat att ingiva förtroende är, att förf. icke sticker
under stol med att misstag och övergrepp begåtts; av intresse är i detta
hänseende hans utredning av den på sin tid så beryktade
»kolonialskandalen» 1907, vars sanningskärna ingalunda fördöljes men visar
sig icke vara av svårare art än vad vilken kolonialmakt som helst
har att uppföra på sitt skuldkonto — man behöver blott erinra om
allt damm, som rördes upp i samband med Glives och Hastings’
duktiga men nog inte så lena regemente i Indien. , En så god engelsk
patriot och Bismarck-hatare som drottning Victorias dotter, dåvarande
tyska kronprinsessan Fredrik, skrev också 1873 till sin mor, att
engelsmännen i Indien »icke alltid visat sig så samvetsgranna, humana och
civiliserade som de borde ha gjort».
Dr Schnee tager upp till bemötande Versaillesfredens argumentering
punkt för punkt. De militära åtgärderna i kolonierna visas ha inskränkt
sig till organiserandet av trupper till ordningens upprätthållande men
av så ringa omfattning, att varje tanke på offensiv var utesluten;
likaså saknades fullständigt i de tyska kolonierna flottbaser, som kunde
ha tjänat som stödjepunkter för angrepp utåt. Kolonierna indrogos i
kriget mot Tysklands önskan av dess motståndare, beträffande en del
av kolonierna i uttrycklig strid mot Kongoaktens bestämmelser.
Beskyllningarna för dålig kolonialförvaltning gingo huvudsakligen ut på
att tyskarna uppträtt hänsynslöst, brutalt och grymt emot de infödda,
att särskilt hövdingarna ofta underkastats en ovärdig behandling, att
rättskipningen varit underhaltig, och att kolonien på stora sträckor
avfolkats i följd av tvångsarbete, som ålagts befolkningen. Alla dessa
påståenden antingen vederläggas eller reduceras till sina rätta
dimensioner, och det visas upp, att den tyska kolonialförvaltningen noggrant
och framgångsrikt beivrat missförhållanden, som tid efter annan
framträtt. Målet för den tyska kolonialpolitiken var överhuvud taget
koloniens ekonomiska och kulturella uppryckning och framsteg och
särskilt den inhemska befolkningens höjande; i kapitlet om tyskarnas
prestationer i detta avseende meddelas en mängd intressanta och
be-tysande fakta, t. ex. det storslagna arbetet för bekämpandet av de
tropiska sjukdomarna, speciellt sömnsjukan. När det gäller dessa
förhållanden, har dr Schnee tillfredsställelsen att kunna åberopa intyg
från en i koloniala frågor så pass vittnesgill man som general Smuts
och den franska tidningen LTntransigeant, som i varje fall inte kan
betraktas som partisk för tyskarna. Det är med en icke oförklarlig
blandning av vemod och stolthet, som dr Schnee konstaterar, att den
nuvarande mandatförvaltningen i kolonierna, även där den är som
bäst, ingalunda kunnat bringa landet upp till samma ekonomiska nivå
som under den tyska tiden, och att särskilt de humanitära
inrättningarna, sådana som avse sjukvård och undervisning, mångenstädes
råkat i ett påtagligt förfall. Slutligen framdrager förf. en mångfald
bevis för att stämningen bland de infödda ingalunda var för en
skilsmässa från Tyskland, vilket den på sina håll bland dem företagna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
