Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Från de unga gubbarnas stad. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 297
För en sådan livsuppfattning måste allt tal om »utveckling»,
»framåtskridande», »moderna landvinningar», té sig som ett groteskt
ackompanjemang till de sminkade trålarnas dans i Grottekvarnen. I nutidens
tekniska och samhälleliga kulturbygge ser han rätt och slätt ett
Babels-torn, byggt av Andens slagg, i vars kvävande och kalla labyrinter
själarna försmäkta:
Hur länge skall den stolt bestånda
som vittne om vår långa vånda,
sen vi ha burits bort att gömmas
i Alla Döda Själars Hus?
Endast skalden och hjälten är det förunnat att spränga sig ut ur
Babels-tornets innandömen och därute i solskenet klarögt njuta, höviskt hylla
och leende försaka livets smärtfyllda härlighet. Det är ett heroiskt
ideal som kan erinra om Rostands Cyrano och Karlfeldts löskerkarl:
men djärvare och storvulnare än hos båda finns det tecknat hos Esaias
Tegnér. Även Frans Bengtssons konservatism är besjälad av
Epilogernas anda.
Om poesien för Frans Bengtsson är en kosmisk och världshistorisk
angelägenhet, så förefaller den hos Gabriel Jönsson vara desto snävare
personligt och lokalt begränsad. Hans motivkrets har inte vidgats med
åren, snarare tvärtom: hans diktning handlar fortfarande rätt och slätt
om en sjöman från Flundror — men nu kastar sjömannen inte längre
ut flaskposter om sin svåra sjönöd på livets hav, nu sitter han hemma
på den lilla strandremsan vid Öresund och återknyter vemodigt
bekantskapen med sin ätts och sin barndoms lilla värld:
Fullskepp i flaska, sitter du än
kvar i din kittade bölja?
Har du då ej, när jag ser dig igen,
känt huru stormarna skölja?
Själv har jag varit där vågor gå
breda och branta och mindre blå.
Och han förnimmer resignerat, hur årsringarna en efter en lägga sig
kring en sårig och savfylld ungdom:
Men blir det kväll med fågelskri
och himlar såsom sår,
då sitter du där fattig i
din ungdoms nådeår.
— Var år ditt första hjärta, säg?
Var är den sträng du slog,
när hjärtat följde samma väg
som svanesträcket drog?
Men sjömannens djupaste sorg, det är att han ändå aldrig kan bli
riktigt hemmastadd därhemma igen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
