Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 20 maj 1928 - Ett stycke norrländsk kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 305
betydelse, gjort detta överskott tillgängligt för landet. Väsentliga drag i
Norrlands och även hela Sveriges historia kunna aldrig rätt fattas, om
man ej håller denna stora process i sikte. Även en detalj sådan som det
kapitel av den norrländska kartografiens historia, docenten Ahnlund
skildrat, återspeglar ett par av dess ständiga skiftningar.
Till vår historias stora landvinningar under senaste tid hör en
riktigare och rättvisare förståelse av den storslagna, norrut riktade
expansionspolitik, som hade sin främste målsman i Karl IX och som stäcktes
genom Kalmarkriget. Ett av de lyckliga greppen i Ahnlunds utredning
är, att han ställer de tidiga kartografiska försöken i samband med denna
expansionspolitik. »Det är», säger han, »ingen tillfällighet, att Andreas
Bureus’ Lapponia av 1611 blev ej blott Sveriges utan överhuvud
Nordens första karta av verklig rang, lika litet som det är någon yttring av
slumpen, att de sparsamma inhemska rester, som bevarats av en
obetydligt äldre tids mera ofullkomliga försök till kartritning, alla visa sig
ha till föremål de nordligaste delarna av det dåvarande svenska väldet
jämte därtill gränsande, mer eller mindre omstridda dansk-norska och
ryska utmärker».
Betraktar man de geografiska uppteckningar och kartor, som genom
de anförda orden sammanföras till en enhetlig grupp, frapperas man
av ett för dem alla gemensamt, konstitutivt drag, gränsförhållandenas
obestämdhet. Givetvis är detta drag betingat av djupt liggande orsaker.
För ett geopolitiskt betraktelsesätt, som schematiskt tillämpar »lagen» om
vattnens förmåga att förena och ödeviddernas att skilja, måste det té
sig som förutbestämt, att Nord-Norges kust skulle bindas vid
Syd-Norge. Det kan ju ej heller komma i fråga att bestrida det klart
framträdande orsakssammanhang, som lett härtill, men det saknar därför ej
sin vikt att söka förstå de krafter, som tidigt verkat i annan riktning.
Lättast ser man detta andra sammanhang, om man tänker på den
nomadiserande renskötseln. För lapparna och deras hjordar har
»fjällryggen »-vattendelaren aldrig utgjort någon naturlig gräns. Men det har
varit på samma sätt med fångsten. Det är självfallet — men också för
den nordsvenska bebyggelsens karaktär konstitutivt — att denna ej
bundit sig vid boplatserna. Fria vidder för strövtågen och, vad fisket
beträffar, ockupation av givande, periodiskt besökta fångstplatser är här
det naturliga. Varför skulle då köpmän och skatteuppbördsmän hejda
sig, förr än de nådde betes- och fångstplatserna vid havet? Det låg
i denna rörliga, aldrig boplatsbundna exploaterings väsen, att
rättigheter och anspråk av alla slag skulle korsa varandra och att
staternas skattekrav länge skulle rikta sig mera mot brukarnas personer
än mot det land, de nyttjade. Den norska exploateringen, som följde
uppför kusten, var väl betjänt med fjällrygg som gräns, den
svenska, som kom över land, stannade ej, förrän den nådde havet på
andra sidan. Den svenska ståndpunkten var därmed given: »där som
Sveriges krona haver tagit skatt, där haver hon haft sin rättighet, och
det är gräns nog». Men man tager säkerligen ej fel, om man utgår från,
att hushållningsformernas primitivitet var orsaken ej blott till
anspråkens expansion utan även till den definitiva karaktär avgörandet 1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
