Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Socialproblem under debatt. Av Otto Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.324 OTTO JÄRTE
att arbetslösheten icke är så stor hos oss, som man på grund av
demografiska förhållanden, den övernormala lönenivån och
fackföreningarnas avspärrningspolitik kunde vara böjd att antaga. I
vår visa sig glädjande tecken på en betydande lättnad, varför
man kan hoppas, att myndigheterna undvika att begå samma svåra
misstag som i fjol. Då stod i riksdagen och i den offentliga debatten
en så livlig politisk diskussion om arbetslösheten, att
arbetslöshetskommissionen, sannolikt också på tillskyndan av högre
makter, föranleddes att under sommaren 1927 vidtaga hjälpåtgärder i
större utsträckning än behovet krävde. Den paradoxala situation
inträffade då, att antalet arbetslösa hastigt minskades, samtidigt
som hjälpåtgärderna utsträcktes, med den påföljd, att under den
regniga augusti månad, då skörden blev försenad, en verklig
kala-mitet uppstod för det sydsvenska jordbruket, som icke kunde
få tillräckligt med arbetskraft. Härav ser man, hur den politiska
agitationen i vissa sociala frågor kan medföra direkt ekonomisk
skadegörelse.
Det kan tilläggas, att även om arbetslösheten till äventyrs nu
skulle vara större än under åren före 1914, dess karaktär i alla
händelser nu är densamma som då, d. v. s. arbetslösheten är av den
normala beskaffenhet, som brukar finnas och väl också måste
finnas i ett ekonomiskt samfund, som bygger på fri konkurrens och
individens ansvar för sin egen utkomst. Under den svåraste
de-flations- och fredskrisen 1921—23 var ställningen annorlunda.
Då drabbades näringslivet av en hemsökelse utan like, och många
företag fingo slå igen eller avskeda arbetare i sådan utsträckning,
att både vetet och agnarna bland personalen vräktes ut på backen.
Dessutom hade staten delvis själv vållat denna kris genom sin
okloka valutapolitik och därför var det inte mer än rätt, att den
vidtog utomordentliga åtgärder för att bispringa de arbetslösa.
Men det dröjde endast ett par år — jag kunde som ledamot
av statens arbetslöshetskommission följa denna process inifrån —
förrän en märkbar siktning ägde rum av denna kristidsarbetslöshet.
Fram mot 1923 hade allt duktigt folk skaffat sig nytt arbete, och
det var den gamla bottensatsen, som alltid finns på
arbetsmarknaden, vilken kvarblev. Det är med denna bottensats, som den
nuvarande offentliga hjälpverksamheten huvudsakligen har att
syssla, vilket i sin tur sammanhänger med arbetslöshetens
ovannämnda egenskap av kvalitetsproblem.
Det finns dock en mörk punkt på den svenska arbetsmark-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
