Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Första kammar-frågan. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 GEORG ANDRÉN
slogo vidare, att en del av kammaren skulle utses genom
koopta-tion, ett förslag, som anknyter till idéer, vilka hösten 1918 möttes
av vissa sympatier från olika håll. För att realisera detta
sistnämnda uppslag förordade de dessutom en utvidgning av
valkretsarna till Första kammaren, varigenom man åter skulle vinna
den väsentliga skillnad mellan valkretsarnas storlek, som
utmärkte de Geers ursprungliga tvåkammarsystem.
Kooptationsinstitutets införande innebär möjligheter både på
gott och på ont, men är onekligen värt ett allvarligt beaktande.
Nödtvånget att för dess skull utvidga valkretsarna på sätt, som
de liberala reservanterna föreslagit, är emellertid en politisk
konsekvens, som knappast är tilltalande. Olika risker synas vara
förenade med denna anordning. Skola icke de stora valkollegierna
vid sina tillfälliga och kortvariga sammanträden falla för
frestelsen att på ett för det allmänna föga tillfredsställande sätt tillgodose
ortskandidaternas intressen? Skall man icke säga sig, att kammaren
själv är i tillfälle att genom kooptation åtaga sig de verkliga
kvalitetskandidaternas sak? Skola icke i de fall, då man kan vänta sig
ett mera organiserat förberedande arbete inom de olika grupperna,
de skilda ortsintressena göra sig gällande mot varandra och
valproceduren urarta till ett osympatiskt schackrande med lokala
storheter? Där nomineringsarbetet blir mindre väl förberett,
lurar alldeles säkert den faran, att partiernas riksledningar taga
saken om händer. Det är möjligt, att man på detta sätt finge
goda riksdagsmän, men det kan också hända, att mandaten bleve
till pensioner för partiets förbrukade trotjänare.
Fick gångna tiders överhus ofta fungera som mellanmakt och
medlare mellan monarki och demokrati, mellan konungamakt
och underhus, så har det moderna överhuset till främsta uppgift
att söka medla mellan den mer eller mindre tillfälliga folkviljan,
representerad av underhuset, och det politiska förnuft -^- som
ingen statsform kan garantera en pålitlig representation. T, o. m.
det socialdemokratiska partiets nykorade ledare har, ehuru
principiellt en anhängare av enkammarsystemet, dock erkänt,
att det kan vara »ett demokratiskt önskemål att Första
kammaren –––-— utgör en kontroll, en regel, som hindrar att
uppflammande folkstämningar plötsligen utlösa sig i förhastade
beslut». »Folkviljan» är emellertid i våra dagar en sträng och
pockande herre, och länge vill den icke lyda några andra bud
än sina egna. Att representera ett klarare och mognare omdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
