Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Bidrag till det senare 1800-talets politiska historia. Av Hilding Rosengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EITTERATUR i; 359
talet. »Hans (Boströms) stora förtjänst är att ej låta sig regera av sitt
parti utan även mot detta styra, vilket han gjort som en mästare», heter
det t. ex. i anteckningarna om 1895 års riksdag. Däremot ställer han
sig mycket kritisk mot sammansättningen av Boströms andra ministär
och jämväl mot dennes senare unionspolitik. (I ett intressant brev av
den 14 aug. 1902, meddelat i anteckningarna s. 223, försvarar Boström
på ett karakteristiskt sätt valet av sina kolleger i ministären.) Billing
yttrar om sin insats i 1893 års konstitutionsutskott: »Min huvudsakliga
uppgift var en medlares, som bidrog till att mildra temperaturen och
behålla vänskapen mellan ledamöterna». Det är en ej oäven karakte-
ristik av hans verksamhet som parlamentariker. Han har, som han
själv säger, vid sin riksdagsverksamhet försökt medverka till vänliga
förhandlingar, och han har lyckats, även då motparten bestod av män,
mot vilka han från början hyste stark antipati, ett erkännande åt den
inom riksdagen förefintliga strävan att ernå positiva resultat.
Som välbekant är hade Billing stadgat anseende som durkdriven stats-
utskottsledamot, en mästare i kompromissens konst. Han hade alldeles
särskilt den praktiskt begåvade svenskens lust och förmåga att ställa
till rätta, att finna en medelväg, kring vilken skilda intressen kunde
samlas. Med älskvärd uppriktighet omtalar han gärna de segrar, som
hans förhandlingsskicklighet vunnit. Så våren 1893, då det gällde att
avfatta motivering för K. U:s avstyrkande av A. V. Ljungmans motion
om fullständig revision av riksakten, och sedermera vid behandling av
den mångfald ärenden, som tillhörde St. U:s andra utgiftsavdelning, där
Billing fungerade som ordförande. Särdeles tillfredsställd var Billing,
då han 1897 lyckades ena de skilda meningarna inom avdelningen, när
fråga var att avge utlåtande rörande väckta förslag om reglering av
prästerskapets löneförmåner, liksom alltjämt när hans utskottsarbete
gagnade kyrka, skola och universitet. Hans i sann mening moderata
läggning gjorde, att han kunde upprätthålla vänskapliga förbindelser även
med utpräglade vänstermän. Han prisar Hedin i dennes egenskap av
: ledamot av 1893 års K. U. för talang och kunskaper samt erkänner, att
ban var »efter sitt mått hygglig och sällan förlöpte sig». Att Hedin vid
samma tid omfattade sin biskoplige riksdagskollega med ett visst för-
troende, framgår av ett par brev från honom till Billing från hösten
1894 rörande unionsfrågan. Eljes äro Billings omdömen om många
av tidens politiker stundom rätt beska, ibland förklarliga därav, att de
arbetade för syften, som Billing med sitt livliga temperament och sin
kraftiga energi motverkade. Den mycket kritiska värdesättningen av
A. P. Danielsson och S. von Friesen (i anteckningarna från 1898) torde
väsentligen vinna sin förklaring därav, att bägge dessa herrar kraftigt
stått emot förverkligandet av Billings älsklingstanke: delning av Härnö-
sands stift utan sammanslagning av andra stift. Välvilligare äro karak-
teristikerna av de konservativa politikerna Reuterswärd och Alin. Den
förre »har aldrig varit ledare i egentlig mening utan endast ordförande i
majoritetens enskilda sammankomster, detta huvudsakligen på grund av
sin ålder, sin personliga älskvärdhet och sina sociala resurser. Han
saknar den intelligens och statsmannablick, som gör en person till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
