Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - En populär Pechlinbiografi. Av Carl Hallendorff - Aristoteles’ poetik på svenska. Av Ivar Harrie - Aristoteles: Om diktkonsten. Övers. av Wilhelm Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 363
rikta vårt vetande även på detta område, men det kan inte hjälpas, att
det ändå i det hela stannar vid den gamla klichén.
Såväl om Pechlins åskådningar som om hans operationer och beträf-
fande de hetsiga strider, vilka stodo kring hans person, finnes så myc-
ket material tillgängligt, att en fullständigare teckning vore möjlig.
Denna bleve på samma gång en serie rika kapitel om det dåtida poli-
tiska livets mera dolda sidor. Då förf. avsiktligt begränsat sin upp-
gift till väsentligen redan kända områden, kan intet tadel riktas mot
henom för försummelse, tvärtom skall tacksamt erkännas vad han givit
av upplysning. Ej minst lyckligt är, att han tillika låtit klarare fram-
stå, vad som ännu saknas och som snart borde utfyllas.
: Carl Hallendorff.
ARISTOTELES” POETIK PÅ SVENSKA
Aristoteles. Om diktkonsten. Övers. av Wilhelm Norlind.
Tand 1927. GC. W: KR. Gleerop.. 76:s.’ Pris 2kr. 75 ore:
För någon tid sedan hörde jag på ett studentkafé i Lund en rättskaf-
fens och duktig naturvetare med talang och hänförelse behandla John
Chronschoughs klassiska föreläsningsämne: »Om naturvetenskapernas
nytta». Talaren fördjupade sig även i sin vetenskaps historia och över-
hopade därvid en viss Aristoteles med de bittraste anklagelser. Och då
en närvarande humanist kom med den näsvisa frågan, vem då denne
Aristoteles egentligen var, fick han prompt besked: »Aristoteles — jo
det var ju en kyrkofader under de mörka århundradena».
Den gängse uppfattningen av Aristoteles avviker kanske ej alltför myc-
ket från min naturvetenskaplige väns, om den också sällan torde bli så
precist formulerad. Man har haft förunderligt svårt att förlåta filosofen
från Stageira, att den medeltida skolastiken lånade grundritningen till
sitt metafysiska katedralbygge från hans system och samtidigt råkade
vara ointresserad av de empiriska vetenskapernas metodik. För detta
kan dock den empiriska vetenskapens fader knappast rimligtvis göras
ansvarig. Ännu spökar alltför ofta Friedrich Albert Langes skeva på-
stående, att Platons och Aristoteles” uppträdande förkvävt en löftesrik
utveckling inom naturvetenskapen. Man glömmer, att Platons skola ut-
bildade den matematiska metoden, som är all modern naturvetenskaps
omistliga stomme, och att den systematiska deskription av naturfenome-
nen, som Aristoteles gav uppslag till, är ett oundgängligt förstadium till
den experimentella metoden. Aristoteles är i vetenskapens historia den
store upptäckaren av sinnevärldens rikedom, och han är den förste som
konsekvent betraktat denna rikedom ur utvecklingsprincipens synvinkel.
Det var ett rikt arv, som han därmed lämnade naturvetenskapen — att
pundet sen fick ligga begravet under tider då människornas intresse
hölls fängslat av andra och kanske ej mindre väsentliga aspekter på
världen och livet, kan ej läggas honom till last.
Med än större rätt förtjänar Aristoteles visserligen att benämnas den
västerländska humanistiska forskningens fader. I det mänskliga kultur-
livets olika manifestationer upptäckte han ett helt nytt forsknings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
