Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 26 juni 1928 - Den femtionde rådssessionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 383
pande av Nationernas förbunds kontrollapparat. Man enades därför
i mars om att åt en tremannakommitté (holländske utrikesministern
Beelaerts van Blokland, hans finländske kollega Procopé och den
chilenske diplomaten Villegas) anförtro sakens utredning. Denna
kommittés betänkande, som nu förelåg, framkallade emellertid livlig
besvikelse inom Lilla Ententen. De tre rapportörerna förklarade sig
nämligen ej kunna avge något bestämt uttalande om destinationsorten
och konstaterade dessutom, efter undersökning på platsen genom
vapenkunniga fackmän (därav en svensk), att hela sändningen hade rätt
begränsat militärt värde. Kulsprutedelarna förskrevo sig från tiden
före och under kriget samt voro av olika modeller, viktiga delar
fattades alldeles och det hela utgjorde synbarligen ej något enhetligt,
för en och samma leverans fabricerat helt. Rapportörerna trodde
ej, att material undanskaffats efter den inventering, som ägt rum den
22 februari, och nu vore hela partiet så grundligt förstört, att ingen
risk längre förefanns för dess användning som krigsmaterial.
Emellertid klandrade rapportörerna ungerska regeringen för att den, sedan
dessa vapendelar påträffats på ungerskt område, ej sökt skaffa
klarhet om den slutliga destinationsorten. Dessa rapportörspremisser
hindrade rådet från att direkt, enligt Lilla Ententens ofta i pressen
uttalade önskemål, göra ungerska regeringen ansvarig för det skedda,
och rådsresolutionen inskränkte sig därför till att återgiva
rapportörernas klander och att angiva en del regler och önskemål, åsyftande
att förebygga ett upprepande av dylika händelser. Ungern slapp
sålunda mycket lindrigt undan.
Nästa fråga av allmännare intresse var den gamla välbekanta
polsk-litauiska tvisten. De direkta polsk-litauiska förhandlingar, varom
man enats i dec. 1927, hade sedan dess endast krupit mycket sakta
framåt, och på sistone hade Voldemaras, den litauiske diktatorn,
tilllåtit sig att i landets nya författning inflicka en utmanande
upplysning om att \7ilna vore Litauens författningsenliga huvudstad, om än
någon annan stad, t. ex. Kovno, i lagstiftningsväg kunde anvisas som
provisoriskt regeringssäte. I en protestnot häremot hade
Warschau-regeringen uppräknat de vanliga polska argumenten för att Vilna
numera folkrättsligen måste anses som rent polskt område, varför den
nya litauiska författningsbestämmelsen utgjorde ett direkt hot mot
Polens av Nationernas förbund garanterade territoriella integritet.
Sir Austen Chamberlain skrupensade upp Voldemaras ganska
ordentligt för den ovan omtalade författningsparagrafen. Litauiska
regeringen fick i rådsresolutionen en allvarlig maning att tillse, att de
polsklitauiska förhandlingarna nu äntligen kommo i gång på allvar och
till nästa rådssammanträde kunde uppvisa »appreciabla» resultat.
Därom skulle rapportören i frågan, Beelaerts van Blokland, till
september avlåta en rapport, »på det att rådet må eventuellt ånyo taga
frågan under behandling». En sträv maning till Litauen alltså att
innan nästa rådssammanträde ha börjat ställa Polen till freds samt
ett i rätt mångtydiga ordalag framskymtande hot om att rådet eljes
tar saken i egen hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
