Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Demokrati och regeringsmakt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 TOM FORSSNER
Dessa hållas dem ständigt för ögonen som framtidsskildringar,
numera väl ägnade att direkt överflyttas i verkligheten. Detta
är ju från en synpunkt mycket vackert, men icke är det så klokt
och icke är det vidare lyckligt för samhällets hälsa.
Vad jag nu sagt gäller naturligtvis i stor utsträckning för alla
partier inom ett modernt folkvälde, fastän jag närmast tänkt på
det socialdemokratiska, inom vilket oarterna äro mest utpräglade
och väl även farligast. Socialdemokratien har ju också en
särskild svaghet som regeringsmakt i sin dubbelställning. Den är
organiserad som ett principiellt politiskt parti, men har i
praktiken en andra uppenbarelseform i arbetarnas fackliga
organisation. Vare sig man som här helt ogenerat blandar ihop dessa
organisationer, eller som i England strängt skiljer på dem, blir
alltid den politiska ledningen ytterst beroende av
fackföreningarna, valmännens kärntrupp och hela rörelsens intressecentrum.
Härmed torde sammanhänga, att socialdemokraterna så strängt
upprätthålla det imperativa mandatet. Tyvärr är ju detta mycket
lockande för alla partier, men inom det socialdemokratiska har
det antagit rent groteska former. Det gäller där alla uppdrag,
från statsrådsplatserna till ledamotskapet i den enklaste styrelse.
När partiet dekreterar, måste marionetten rösta på kommando
eller gå på kommando. Vem har icke någon gång varit i
följande situation: man har i en styrelse eller en kommitté länge
och väl samarbetat med socialdemokrater och funnit dem både
kloka, arbetsamma och ansvarsmedvetna, men plötsligt äro samma
personer som förbytta. De ha med ens blivit fullkomligt
oresonliga, vägra — stammande och rodnande — att behandla frågan
från sakliga synpunkter, säga nej, nej eller gå helt enkelt ifrån
alltsammans. Då vet man, att de handla på partiorder.
Detta är ju något högst betänkligt var det än förekommer, men
naturligtvis värre ju högre upp det inträffar. Det upphäver den
personliga ansvarigheten, den enda verkligt starka kraft, som
tvingar människor att i sitt handlande taga nödig hänsyn till
förnuft och pliktkänsla. I stället inskjutes en mekanisk
lydnadsplikt gentemot innehavaren av partiets binde- och lösenycklar.
Och denna underkastelse göres till högsta förnuft och högsta
moral. Uppenbarligen innebär detta socialdemokratiens — och
den katolske kyrkans — system en utomordentlig taktisk styrka,
dock under förutsättning att ledningen såsom påvestolen är fri.
Men är också den bunden, slår styrkan om i svaghet, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
