Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Demokrati och regeringsmakt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 TOM FORSSNER
än till stöd. Varje regering har ett stort och viktigt
arbetsområde, där ingen politisk katekes borde ha ett ord att säga;
utnämningar, administrativa förordnanden, fiskaliska åtgärder,
ordningsfrågor och mycket mera. All rim och reson kräver, att
avgörandena här träffas uteslutande efter sakliga synpunkter av de
män, som bära ansvaret. Men ve den demokratiska regering,
som försöker något sådant! Den skall överallt finna folkviljan
ligga som Böjgen i dess väg, och Böjgen skall tvinga den att
göra och låta mycket emot förnuft och samvete och på så sätt
ådraga regeringen både smälek och löje, d. v. s. ytterligare
förminskad auktoritet.
När den så skall gripa sig an med de stora principiella
frågorna, blir situationen först riktigt allvarlig. Den kan icke göra
vad den vill, och den vill icke göra vad den skall enligt
katekesen — om den är någorlunda förnuftig, och det får man ju
ännu förutsätta. Är regeringens ställning i parlamentet osäker,
går det väl ändå an. Då ger den sig ut att kompromissa. Men
den kan icke åstadkomma det i och för sig enhetliga moderata
medelförslag, som ofta är önskvärt och som en kompromiss
mycket väl kan vara, om den fått utarbetas med fritt iniativ.
Regeringen är bunden av alla de tidigare under otillräckligt
ansvar, med otillbörlig hänsyn till agitatoriska synpunkter
fastslagna ståndpunkterna. Den får därför ofta nöja sig med att
lägga ihop ett puzzle av kanske oförenliga ståndpunkter med
gåvor hit och gåvor dit, som icke tillfredsställa någon. I regel
går detta en tid, men vinglig och osäker blir färden, och bland
de förnuftiga minoriteterna inom alla partier breder sig en
alltmera utpräglad känsla av olust och missmod. Skall den
någonsin utlösa sig i en handlingskraftig övertygelse, att vi skulle ha
det mycket bättre, om regeringen — vilket parti den än månde
tillhöra — hade den frihet och den makt, som förnuftigtvis bör
tillkomma statens främsta organ?
Skulle regeringens ställning utåt vara mycket stark, kan det
lätt gå ändå värre. Då sätter trycket nedifrån in med oerhörd
styrka. Regeringen måste marschera, men går naturligtvis ändå
icke varken i den takt eller fullt i den riktning, som de otåliga
trupperna fordra. Den segrar i början, men varje seger väcker
nya förhoppningar, nya krav och nytt missnöje hos de otåliga
— för att nu icke tala om bitterheten hos de besegrade.
Regeringen leder till en viss grad i början, drages sedan handlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
