Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Framtidens krig. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 T. HOLM
Det ligger en sund realism till grund för den engelske
krigsfilosofens betraktelsesätt, och hans teorier äro därför förtjänta
att skärskådas med all den fördomsfrihet, varmed han själv går
till verket. Låt oss därför till en början slunga all barlast av
hävdvunna åskådningar och »sakkunskap» över bord och såsom
vägledning bland de historiska och nutida företeelserna endast
söka använda det sunda förnuftet. För den skull må, till
bättre överblicks vinnande, totalbilden endast upptaga de stora
genomgående dragen utan att grumlas av de många förirringarna
från den raka utvecklingslinjen, vilka beteckna trevandet efter
mål, dem man väl kände men vilkas vägar man icke fann, förrän
olika alternativ prövats.
Den primitiva krigföringen, tillämpad i folkens
barndomsstadier, fördes bokstavligen folk emot folk. Det var
stammar, som bytte boplatser och som mobiliserades, ej blott med
hela den vapenföra styrkan utan med hela befolkningen, kvinnor,
barn och bohag. Deras framfart kunde ej gå ut på mindre än
dödandet eller bortvräkandet av de andra folk, eller åtminstone
motståndselementen bland dem, som de-mötte på sin väg. Med
stigande hyfsning och arbetsfördelning framträder så småningom det
kulturstadium, då folken avskilja särskilt organiserade krafter för
krigens förande, krigshärarna. I de tidigare romarkrigen mot
germanerna möttes de båda principerna: å ena sidan det
organiserade krigsredskapet, som staten disponerade utan djupare
störningar i men till skydd för befolkningens huvudmassa, å andra
sidan de primitiva folkhärarna. Undersöker man, vilka de
segrande romerska fältherrarnas operationsföremål voro, skall man
finna, att de oftast utgjorde just fiendens livscentra, deras
primitiva fästningar och samfärdselns pulsådror, ty här voro de
gripbara objekt, vilkas erövring ledde till motståndarens underkastelse.
Caesars De bello Gallico är en god lära i valet av
operationsföremål, då det gäller krigföring mot primitiva folk. — Med
germanfolkens bofasthet och det europeiska statssystemets utveckling
inträder så den epok i krigens historia, då de ömsesidigt föras av
härar, sammansatta efter växlande grunder men alla såsom
uttryck för den tanke, som den högre kulturen spontant födde, att
folkens inre liv ej skulle våldsamt kastas ur sina gängor ens för
de brutala mellanfolkliga uppgörelser, som krigen alltjämt
utgjorde. Uppgörelsen skedde mellan krigsapparaterna å ömse sidor,
och den, som tog hem det spelet, vann sitt politiska mål; det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
