Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Framtidens krig. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 T. HOLM
blotta landets livscentrum, därest motståndaren haft möjligheter
att utnyttja en sådan blotta. Och lika litet komma de i
framtiden att i ty fall släppa ifrån sig för försvaret nödvändiga
luftstridskrafter. Här talar självbevarelsedriften, vilken är
människans starkaste instinkt och krigets verkliga hävstång, med
styrkan och allmängiltigheten av en naturlag; upphör den, upphör
kriget självt. Luftkriget med »livscentra» såsom
operationsföremål måste därför såsom varje annan krigsmetod bygga på
överlägsenhet i det element, där kriget föres, och denna överlägsenhet
måste tillkämpas medelst avgörande luftstrider. Den engelske
amiral, som påpekar detta, och som Liddell-Hart överlägset
avfärdar, har den förtjänsten framför den senare, att han inför
framtidens svindlande möjligheter behåller förnuftet kvar.
Frågan om avgörandet åter sammanhänger med den
egenskap hos luftvapnet, som även utan mer ingående sakkunskap
är uppenbar för envar. Luftvapnet kan bombardera men icke
ockupera, i allra lyckligaste fall nedkämpa, men aldrig erövra.
Jämförelsen med på marken uppställt, långskjutande artilleri
ligger här nära till hands; ännu aldrig hava artilleristerna ansett sitt
vapen såsom »sig selv nok». Det är med andra ord icke
tänkbart annat, än att vid den avgörande striden om en del av jordens
yta huvudrollen fortfarande måste tillmätas krafter, som
röra sig p å denna yta. Den som förnekar detta, måste också
förneka, att människan fortfarande, all flygkonst till trots, likväl
i sitt liv och i sin gärning är i huvudsak hänvisad till jorden,
icke till luften. Endast den, som icke vill försvara sig, torde
behöva falla till föga för enbart luftbeskjutning. Där viljan till
frihet förefinnes, där uppbjudas alla krafter, ovan jord och på
jord, men enligt naturens egen lag först och sist p å jord, ty där
står människan själv, sedan hennes bräckliga farkoster skjutits
i sänk eller måst återvända till sina baser, och där står hon med
vapen i hand, därest hon i fredstid lärt bruka dem.
Men, invänder man kanske, om detta gäller under
förutsättning av någorlunda jämvikt mellan parterna, kan det då gälla
exempelvis Sverige, anfallet av en stormakt? Härtill svara vi:
jämvikt är alltid förutsättningen för ett framgångsrikt försvar.
Föreligger kvantitativ underlägsenhet, måste ledning eller kvalitet
kompensera densamma. Problemet är för oss detsamma som
det alltid varit. Men man bör icke alltid mäta med absoluta mått.
Ty liksom optimisterna räkna alltför högt med främmande hjälp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
