Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Från Finlands ofärdsår. Av Sven Palme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 LITTERATUR
förandet av det på förhand utarbetade ryska programmet genom att
punkt för punkt böja sig för det. Regeringen (senaten) hade länge varit
splittrad i sin politik gentemot Ryssland. Nu vägrade de rakryggade,
strängt konstitutionella att deltaga i promulgation av de olagliga
förordningarna, medan regeringens övriga medlemmar antingen ansågo det
politiskt klokt att promulgera eller höllo före, att Finlands konstitution
icke medgåve någon form för promulgationsvägran.
Undfallenhetsmän-nen voro i majoritet, och de ryska lagarna och påbuden promulgerades
efter hand, medan de konstitutionella senatorerna avgingo under
demonstrativa medborgarhyllningar. I stridens hetta betecknades
»promulgan-terna» såsom fosterlandsförrädare.
Nära tre årtionden ha gått, sedan februarimanifestet promulgerades.
Sinnena hava lugnats och uppfattningen om promulgationen såsom ett
lagbrott har avtrubbats. R. A. Wrede förklarar, att denna fråga ännu
ej fått sin definitiva opartiska belysning, men påpekar samtidigt, att
promulgationsvägrarnas ståndpunkt omfattats både av de finländska
auktoriteterna på statsrättens område, exempelvis Hermanson och Erich,
och av landets folkrepresentation, lagutskottet 1899, ständerna och
senare enkammaren. Med avseende på vår tids rättsvetenskapliga
synpunkter angående denna fråga må vara huru som helst, historiskt sett
har man blott att taga hänsyn till, huru händelserna uppfattades av
dem, som djupast kände slaget. Och därvid kändes de egna
landsmännens promulgationsåtgärder i vida kretsar kanske till och med djupare
än själva det utifrån kommande slaget mot konstitutionen.
Emellertid, samtidigt som undfallenhetens och misströstans smitta
spred sig inom vida kretsar av folket, blomstrade en kraftig fosterländsk
stämning på andra håll, och därvid enade sig i gemensamt motstånd
svenskar och en stor del av finnarna, de s. k. ungfennomanerna. Bland
de senare höjde Jonas Gastrén i ett eldande tal enighetens fana, yttrande
bland annat: »Bort med avund och inbördes hat, läggom å sido våra
usla partitvister och låtom oss fylkas kring det gemensamma
fosterlandets fana! Må alla i detta land, svensk som finne, känna sig som bröder!
Lösen skall härefter vara: Yksi mieli, vaikka kaksi kieltä!» (Ett sinnelag,
om ock två språk).
När sedan trycket från ryskt håll alltmer skärptes och
partimotsättningarna inom landet våldsamt kommit i rörelse samt på sommaren 1901 det
länge hotande ryska värnpliktspåbudet blivit promulgerat, kom ett antal
fosterlandsvänner till livlig insikt om nödvändigheten av en fastare
organisation av motståndet. Den 15 september 1901 samlades på Arne
Ceder-holms advokatkontor under Carl Mannerheims ordförandeskap en liten
skara män till överläggning om fosterlandets räddning. Detta var K
a-g a l e n s begynnelse. Snart kommo flera till, en fast organisation
uppbyggdes, och efter hand räknade sammanslutningen ett stort antal
medlemmar. Här må blott nämnas några på måfå tagna namn, som i
Sverige äro mera kända: Ernst Estlander, Hornen, Eugen Wolff, Erkko,
Kust. Grotenfelt, W. Lawonius, Harald Neovius, Leo Mechelin, Lennart
Gripenberg, Heiki Renvall, Svinhufvud, V. von Born, R. A. Wrede, Jonas
Castrén, W. Chydenius, Julio Reuter, Rein, O. Donnér, Ignatius m. fi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
