Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30 sept. 1928 - Socialpolitikens rationalisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 443
ligen vara långt gånget, när en kritik av. denna art kan levereras av
chefen tör statens fattigvårdsinspektion.
Som ett talande exempel på oredan och planlösheten inom detta
område av svensk socialpolitik framhåller han svårigheterna för de
hjälpsökande att med det nuvarande systemet ens veta vart de skola
vända sig; detta har tydligen blivit en hel vetenskap och
uppenbarligen bör man för att hitta till rätta här i landet vara minst socialt
högskolebildade »Skola de vända sig till fattigvårdsstyrelsen,
arbetslöshetskommittén eller pensionsnämnden? Skola de begära fattigvård,
arbetslöshetshjälp, avgiftspension, pensionstillägg, pensionstillskott,
kommunalt sjukvårdsbidrag eller anlita den enskilda hjälpverksamheten?
Ofta måste de hänvisas från det ena hjälporganet till det andra. De
mindre ansvarskännande räkna snart ut, att det går att anlita flera
hjälporgan — så mycket lättare som emellan dessa ofta förekommer
intet eller ringa samarbete». — — — »En och samma kommun
meddelar ofta arbetslösa hjälp från olika organ utan att något egentligt
samarbete dem emellan existerar. Arbetslöshetskommittén kan
exempelvis lämna kontantunderstöd enligt Arbetslöshetskommissionens
bestämmelser eller av kommunala medel, medan samtidigt fattigvården
lämnar understöd i kontanter och matvaror enligt sina principer.
Dubblering av understödet är under sådana förhålladnen oundviklig
i många fall. — — Exemplen på farorna av splittring i
hjälpverksamheten skulle kunna mångfaldigas».
Det är tydligt att arbete och administrationskostnader på detta
sätt mångdubblas, liksom svårigheterna att handha
understödsverksamheten på ett verkligt effektivt sätt, d. v. s. ett sätt som
tar hänsyn till de individuella fallen och såvitt möjligt utesluter
schablonmässighet. Ett sådant »system» som det svenska gör det så
gott som omöjligt att lämna det allmännas hjälp i sådana former att
den gör så liten skada och så mycket nytta som möjligt. Betänkligast
av allt är den tendens till spridning av pauperism och brist på känsla
för självförsörjningens plikt inom rimliga gränser, som på ett
ödesdigert sätt uppammas genom den nuvarande situationen. Kanslirådet
von Koch citerar i sin artikel en intresserad fattigvårdsman i
Göteborg — ^ f. ö. en av de kommuner som mest hemsökts av
missförhållandena på detta område — vilken framhåller, att den nuvarande
splittringen i samhällets hjälpverksamhet är en fara för samhället, som
gör behovet av sammanhållande principer särskilt allvarligt: »Faran
består i själva verket däri, att om icke samhället energiskt hävdar
vissa säkerhetsprinciper i alla de fall, i vilka offentligt understöd
direkt eller indirekt faktiskt äger rum, så kommer pauperismens
förlamande gift att sprida sig i samhället».
Kanslirådet von Koch understryker även vad som flerfaldiga
gånger visats i denna tidskrift, nämligen den väldiga stegringen i
kostnader för olika former av understöd från stat och kommun, som
kännetecknar de senaste decennierna. Det är mycket långt ifrån, att
pensionsförsäkringen ersatt fattigvården. Tvärtom äro både
kostna-’ derna och antalet personer, vilka erhålla såväl pensionstillägg som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
