Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30 sept. 1928 - Svenska Humanistiska Förbundets Skrifter i ny form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 DAGENS FRÅGOR
höra om dess beroende av egyptiska kompositioner, egyptiska
själa-vägningsscener. Denna bild är utomordentligt typisk för det, som
professor Nachmanson i sin skrift utmärkt belyser, hur grekerna vid sin
livfullare konstutvecklings början i historisk tid, på 700-, 600- och
500-talen lånade dekorativ form och stiliserade uttrycksmedel från orienten.
Men greken sökte och förklarade, hans bilder fingo ej förbli orientaliskt
dekorativa, han ville naturalistiskt motivera hållning och allt med inre
liv och den skildrade handlingens krav. Den lånade formen
genomarbetas naturalistiskt och faller slutligen av nästan omärkligt som ett
övervunnet, besegrat och onödigvordet tvång. Denna märkliga utveckling
får man den bästa hjälp att följa genom professor Nachmansons
reson-nerande skildring av vaserna från Vulci.
Och i det sammanhanget löser sig ganska otvunget en fråga, som ofta
inställer sig vid studiet av våra museers vassamlingar: vad var det, som
vållade att de grekiska vasmålarna — det skedde omkr. 530 — funno på,
att låta ljusa figurer framträda mot mörk grund och överge den äldre
tidens silhuettstil. Varför fick den »svartfiguriga» stilen vika för den
»rödfiguriga»? Professor Nachmanson antyder träffande det
sammanhang, i vilket detta skedde, ehuru möjligen med en väl snäv
begränsning till enbart måleriets område. Grekerna hade med alla andra
impulser från orienten också från Egypten lånat den egyptiska konstens
typiska färggivning med mörkt målade, d. v. s. solbrända herrar och för
solen skyddade, d. v. s. vitmålade damer av högre stånd. Skulpturen,
reliefen och — som professor Nachmanson särskilt framhäver — det
större måleriet lämnade i samband med grekernas naturalistiska strävan
över huvud taget denna i Grekland fullkomligt onaturalistiska, stiliserade
färggivning. Skulptörerna gåvo sina marmor- och terracottafigurer ljus
hudfärg. Målarna gjorde detsamma och fingo därigenom möjligheter att
som de ville teckna rörelse och liv, vilket det äldre målningssättet
försvårade.
Vasmålarna nere i krukmakarkvarteren rycktes också med av tidens
strävan efter rörligt liv och naturalism. För dessa krav fick den gamla
svartfiguriga silhuettstilen falla — eljes skulle man tycka, att den med
sina stora dekorativa egenskaper skulle ha passat utmärkt för uppgiften
att pryda keramik. Men den naturalistiska smaken, strävan att teckna
en rörlig, levande l)ild med veckrika, svallande dräkter, med ögon och
hår mörka mot ansiktets ljusa färg och med livligt linjespel segrade
också här — det är ej det minsta beviset för, hur stark den
konstriktning var, som skapade den stora klassiska naturalismen. Dess stora
måleri är förlorat, men professor Nachmanson belyser förträffligt, hur
vi i någon mån kunna ana oss till huvuddragen av dess utveckling,
därför att vasmålarna — som ovan sagt — ej skapade en egen
dekorativ stil utan under 400-talet på lerkärlens oförstörbara väggar målade
efter det stora måleriets smak för dagen och införde ljusfigurig
(röd-figurig) stil i stället för den svarta silhuettstilen.
Dessa antydningar må ge en föreställning om den förträffliga
inledning, professor Nachmansons bok kan skänka vid studiet av grekiska
vaser. Envar skall ha den största nytta av att studera denna bok i sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
