Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Lantbrukets bristande räntabilitet. Av Gunnar Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANTBRUKETS BRISTANDE RÄNTABILITET 467
prisbildningsteorien. Här kunna vi blott lämna ett par praktiskt
tillrättalagda påpekanden.
Till en början kan då konstateras, att orn den nyss refererade
järn viktsteorien verkligen hölle streck, så skulle lantbrukarna
åtminstone inte kunna ha någon anledning att klaga under de tider,
då egendomsvärdena äro i stigande, såsom fallet var i flera
decennier fore kriget. Den enskilde jordbrukaren skulle under sådana
tider oavbrutet göra vinster på egendomarnas värdestegring;
för-räntningen vore hela tiden minst normal; det bleve ett allt större
kapital, som han finge förräntat. Men faktiskt klagade
bönderna även den tiden. Så fast rotad är emellertid föreställningen
om den normala pris- och produktionsanpassningen, att man
naturligtvis var benägen att uppfatta böndernas klagan såsom
sakligt omotiverad och orsakad av någon speciell läggning för att
klaga. Bönderna klaga alltid, alltså måste de klaga i otid, var
den självklara slutsatsen. Emellertid är det fråga, om bönderna
inte hade rätt. Det är fullkomligt inom de teoretiska
möjligheternas gräns, att de även under stigande lantbrukskonjunkturer
icke fingo sitt kapital förräntat. Det existerar ingen nödvändig
motsägelse mellan stigande egendomsvärden och dålig räntabilitet.
Räntabiliteten kan t. o. m. vara så svag, att vinsten på
egendomsvärdestegringen icke ens uppväger denna, i vilket fall alltså det
ekonomiska slutresultatet vore ett ständigt deficit. Men hur kan ett
sådant förhållande förklaras och infogas i
prisbildningssammanhanget?
Förklaringen ligger ytterst däri, att alla en persons ekonomiska
dispositioner måste företagas på grundval av vad han föreställer
sig om framtiden. I lantbruket liksom i allt annat företagande
gäller det att satsa pengar och att binda produktionsmedel. Både
prisen och produktionsförhållandena ändra sig ständigt. Den
enskilde företagaren har intet annat rättesnöre för sina
ekonomiska handlingar än den mer eller mindre subjektiva uppfattningen
om framtiden, som han själv gjort sig. Skulle det nu vara så,
att jordbrukarklassen i allmänhet har en tendens att överskatta
chanserna och att underskatta riskerna, så blir den inbördes
konkurrensens resultat, att saluprisen komma att ställa sig lägre även
på lång sikt och att kostnadsprisen ställa sig högre än de skulle
göra, om jordbruket skulle lämna en genomsnittligt normal
räntabilitet. Jämviktsregulativen äro satta ur funktion.
Ha jordbruksföretagarna i allmänhet en alltför optimistisk syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
