Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Sverige i Genève. Av N. Liliequist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 N. LILIEQUIST
går till utövandet av den nya kontrollverksamhet, som
assem-bléen tillagt det. Det är att förvänta, att rådet med tillbörlig
försiktighet kommer att gripa sig an med denna nya uppgift.
Det har också anledning prisa upphovsmännen till sin
nuvarande sammansättning, vilka i hög grad besparat rådet den påle
i köttet en ansvarskännande frispråkighet alltid måste vara.
Att det nu gällande systemet för personvalet inom
förbundssekretariatet är ohållbart, det vill ingen bestrida. Här gäller,
som så många gånger tillförene, att många vilja se yxan gå,
men få våga hålla i skaftet. Många voro säkerligen de
delegationschefer, som vid folkförbundsmötets sista omröstning uttalade
sig mot Rambros förslag mindre av övertygelse, att allt vore
gott och väl som det var, än av en rätt lättförklarlig blygsel
inför de politiska realiteter, vars mäktiga konturer skymtade
bakom utskottsförslagets ursprungliga lydelse. En öppen
omröstning innebär alltid ett för många, åskådningssätt som
personer, obehagligt ställningstagande. Och icke alltid är det med
lätt hjärta, som en grånad diplomat med frimodigheten hos en
nyvunnen frälsningssoldat frambär sitt vittnesbörd inför åhörare,
vilka vant sig att i orden snarare se en täckmantel för tankarna
därbakom.
Dock, den utvägen stod ju, nu som annars, öppen för de
vek-hjärtade att avhålla sig från att rösta. Föga blick för de
grundsatser, som sedan gammalt lett Sveriges politik i Geneve, skall
dock den ha, som här tror sig finna förklaringen till den svenska
ståndpunkten vid denna omröstning. Det var nog icke en ren
tillfällighet, att ledaren för vår delegation uttalade sitt
»Absten-tion!» med en hörbarhet, som välgörande stack av mot de blygt
framviskade »oui» eller fast ohörbara »non», varmed tidigare
omröstande lättat sina läppar, om icke just sina samveten.
Snarare får man väl häri se ett drag av den typiskt svenska form
av storsinthet, som av ålder erfar en känsla av besvärande
blygsel inför tanken på varje småaktig sparsamhet.
I vilken grad andra folkförbundsmedlemmar vant sig att
uppmärksamma vårt lands ståndpunktstagande, därpå fick man nu
ett nästan löjligt belägg. Delegationer, vilkas hemlands namn i
alfabetet giva dem fördelen att få avlyssna voteringarnas
meningsskiften och att spara sina uttalanden till slutet av dessa, följde
nu med en rörande endräkt den väg, som anvisats av den svenska
ståndpunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
