Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 7
- Dagens frågor 5 november 1928
- Den unga generationen i Ryssland
- Poincaré och »svarta veckan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommunistidéernas ram. Det gäller att grunda en kommunistisk etik, som icke
vilar på metafysisk eller religiös grund utan i stället stannar vid de
principer, som ur folkhälsans och därmed statsuppehållandets synpunkt
anses böra fasthållas. Endast i den mån utsvävningar och tygellöshet
skåda den heliga saken äro de fördömliga. Men då den kommunistiska
härskarkasten behöver varje man för att i längden förmå upprätthålla
sin maktställning, måste det vara en skyldighet för en och var bland
dess medlemmar att i sitt liv hålla sig inom vissa av praktiska hänsyn
dikterade gränser. Alltså är det till och med i denna fråga den kärvt
realistiska livssynen som fäller utslaget. I sanning, den generation,
för vilken detta sätt att se utgör levnadsvishetens kulmen, har hunnit
långt bort från vad man eljest ansett vara typiskt slaviskt. Men kanske
detta nya endast är en importvara, vilken till sitt väsen i själva verket
är lika främmande för det ryska folket som de administrativa nyheter,
vilka Peter den stores tyska rådgivare för tvåhundra år sedan sökte
omplantera på rysk jord. Efter alla de skeva och av förhållandena
eftertryckligt jävade omdömen, som fällts om sovjetregimens
utvecklingsmöjligheter, är det väl emellertid ingen som vågar profetera i dessa
frågor. Endast framtiden själv kan härvidlag giva svaret.
Poincaré och
»svarta veckan».
Vilken uppfattning man än hyser om Poincarés
politiska gärning, svårligen kan man undgå att medge,
att han är en personlighet av mindre vanliga mått. Hans intelligens är
klar och skarp, han besitter en seg energi, med orädd beslutsamhet
träder han i breschen för sina idéer, handlingskraftigt griper han in, där
mången annan skulle tveka. Att den bekväma presidentstolen var en
plats, som icke riktigt passade honom, kan man under sådana
förhållanden förstå. Fann han sig något så när tillrätta där under normala
förhållanden, så gjorde han det endast med den största självövervinnelse,
när de stora händelserna stormade fram. Hur gärna skulle han ej då
ha velat byta plats med konseljpresidenten för att slippa vara endast den
dekorationsfigur, vartill författningens bokstav gjorde statschefen. Han
avundas sina företrädare Loubet och Fallières, som återfått sin frihet.
Redan ett par dagar efter hemkomsten från sin bekanta Rysslandsresa
i juli 1914, dagar, som varit fyllda av arbete och spänning, ger han i
sin dagbok (31 juli) en dyster skildring av sin lott: »Efter min
hemkomst är jag instängd i Élyséepalatset. Jag för ordet i det ena
ministerrådet efter det andra. Jag konfererar med de ministrar, som komma
till mitt arbetsrum. Jag läser de underrättelser som de få och som de
delge mig. Allt vad jag vet, vet jag bara genom dem; allt vad jag tänker
kan jag säga endast dem. Ingen telegraferar till mig, ingen skriver till
mig, ingen skriver jag till... Det är mig omöjligt att bli exakt
underrättad om allt. Jag får blott ett kort sammandrag av de diplomatiska
förhandlingarna. Jag måste ge de ansvariga ministrarna full
handlingsfrihet; annars skulle jag förråda författningens anda och utsätta landet
för regeringsanarki».
Dessa rader innebära emellertid utan tvivel en stor överdrift. I själva
verket torde Poincaré alla konstitutionella skrankor till trots ha haft ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 20:48:05 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1928/0517.html
