Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Poincaré och »svarta veckan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han icke varit nog lycklig att kunna realisera det franska önskemålet,
han nu tar sin lilla hämnd och framställer den engelska obeslutsamheten
såsom ett mycket ödesdigert felgrepp. Han är ju för övrigt icke ensam
om uppfattningen, att ett i rätt tid avgivet engelskt hot om fiendskap
skulle ha skrämt Tyskland och räddat freden. Han underskattar
emellertid tillika i hög grad värdet av det närmande, som dock faktiskt ägt
rum och som åtminstone gjort ett engelskt ingripande i ett krig av
ifrågavarande karaktär sannolikt, och han kritiserar den uppfattningen,
att England trots allt var en given bundsförvant till Frankrike, om
kriget bröte ut. Det fanns visserligen åtskilligt, som tydde därpå,
framhåller förf., men ingenting var osäkrare. Starkt tyskt inflytande hade
gjort sig gällande både i pressen och parlamentet, rapporterade Cambon.
City var befolkat av finansmän av tysk börd. »Sanningen att säga»,
skriver Poincaré, »på eftermiddagen den 29 hade Grey förklarat, att
om Tyskland och Frankrike grepe till vapen, England icke längre kunde
stå som åskådare. Men varken sir Ed. Grey eller mr Winston Churchill
hade officiellt låtit engagera sig och många av deras kolleger visade för
övrigt motsatta tendenser eller voro icke som mr Lloyd George för ett
alltför hastigt beslut». I sitt bekymmer beslöt Poincaré göra en
personlig hänvändelse till konung Georg. I ett den 31 daterat brev heter
det bl. a.: »Av alla underrättelser som ingått framgår det att, om
Tyskland vore förvissat om att den engelska regeringen icke inblandade sig
i en konflikt, vari Frankrike vore engagerat, kriget vore oundvikligt
och att omvänt, om Tyskland med säkerhet visste, att ’l’entente cordiale’
i nödfall skulle beseglas t. o. m. på slagfälten, det funnes de största
utsikter till att freden skulle förbli orubbad». Men ingenting skedde. Den
1 aug. skriver Poincaré: »Den engelska regeringen synes alltjämt vara
trög i fråga om beslut. Om den hade talat tidigare och med högre röst,
om den från början förklarat, att den ej tillät angrepp på Frankrike,
skulle Tyskland då ej hastigare och bestämdare ha ingripit hos
Österrike?»
Förebrår Poincaré England för att icke ha kompletterat sin
erkännansvärda medlingspoltik med ett beslutsamt stöd åt Frankrike, så
kritiserar han å andra sidan Ryssland för att ha gått alltför bryskt tillväga
och icke hållit sin bundsförvant à jour med sina intentioner, ej heller
tagit vederbörlig hänsyn till dess råd. Till belysning härav anför han
en episod, som inträffade på natten mellan den 29 och 30 juli.
Poincaré hade efter sin första ansträngande dag efter hemkomsten knappast
hunnit somna, förrän han väcktes av den tillskyndande Viviani och
av honom fick del av alarmerande underrättelser från Ryssland. Ett
telegram från Sasonov till Isvolski hade meddelat, att man i Petersburg
såg sig nödsakad att påskynda sina militära förberedelser och allt
klarare fattat i sikte, att ett krig hotade. Sasonov räknade på den franske
bundsförvantens stöd och uttalade sitt tack för en av Paléologue avgiven
förklaring i denna riktning. Viviani svarade härpå i ett vid 7-tiden på
morgonen den 30 till Petersburg avsänt telegram. Han betonade däri
Frankrikes beslut att fylla alla sina alliansförpliktelser och fortsatte:
»Men i den allmänna fredens intresse och med hänsyn till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
