Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Harmoni och samhällsmakt. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARMONI OCH SAMHÄLLSMAKT 581
samtidigt gjorde så stor skada; de för aktieägarna avsedda
styrelseberättelserna innehålla ofta nästan ingenting, ofta t. o. m. mindre
än företagens konkurrenter ha laglig rätt att ta kännedom om
i Patent- och registreringsverket. Om företagen toge både sina
arbetare, sina aktieägare och allmänheten mer i sitt förtroende,
skulle alla berättigade intressen vinna på det; och om det ej sker
frivilligt, så kan det bli nödvändigt, fastän högst ovälkommet,
att framtvinga det, ty näringslivet är ingens privatsak.
Den andra och förmodligen viktigare hälften av
samförstånds-tankens tillämpning gäller själva uppgörelserna mellan parterna
på arbetsmarknaden, avtalsförhandlingarna och deras
misslyckande, med påföljd av strejker och lockouter. Det är så pass
självklart, att det strängt taget ej borde behöva sägas, att man
måste önska uppgörelser med minsta möjliga friktion, att
parterna så långt det över huvud taget är tänkbart borde försöka
från början finna den rätta lösningen och att konfliktförlusterna,
som långt ifrån enbart äro materiella utan också bestå i bitterhet
och missmod, borde reduceras till ett minimum. Kanske har man
rätt till en viss undran, huruvida förlikningsmännen, enligt sin
instruktion eller sin praxis, alltid fullfölja en strävan att finna
en hållbar lösning av motsatserna, i stället för en kur som gör
oss för i morgon sjufalt värre men hjälper oss i dag på våra ben.
Men det är ganska ändamålslöst att på några få sidor söka
utreda en fråga med så många både teoretiska som praktiska
svårigheter som den om kollektivavtalens rätta behandling, och
jag skall ej ens försöka det här.
Syftet med denna artikel är nämligen att söka rädda ur
glömskan en synpunkt som i samförståndets dagar förefallit
märkvärdigt främmande för flertalets medvetande, nämligen att
»parterna på arbetsmarknaden» icke omfatta hela samhället. De
äro högt räknat två parter av tre, numerärt förmodligen ej ens
tillsammans mer än en tredjedel av det hela, d. v. s. tillsammans
ej hälften av dem som icke äro parter på arbetsmarknaden. Vad
det gäller och vad allmänheten måste ta ståndpunkt till, om ej
uppvaknandet skall bli pinsamt, är frågan om man önskar
samförståndet mellan arbetare och arbetsgivare genomfört på
bekostnad av dem som varken äro arbetare eller arbetsgivare i
den meningen att de skulle vara parter i kollektivavtal. Att det
finns stora teoretiska möjligheter för detta slags samförstånd är
oförnekligt, och lika oförnekligt är att historiskt givna former
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
